55 dömde borde sättas att utföra ett sådant arbete, som han förstod och tidigare hade utövat för att på så sätt bidraga till kostnaden för sitt underhåll. Dessutomborde äldre och unga brottslingar noga skiljas från varandra och icke tillåtas att samtala eller arbeta tillsammans. Lagkommittéen framhöll så önskvärdheten av att inrätta flera arbets- och korrektionshus, då de i praktiken hade visat sig synnerligen nyttiga. I det förslag, som lagkommittéen lade fram, förordades alltså såväl ensamhets- som gemensamhetsbehandling samt en klassifikation av fångarna. Som synes, finns det stora likheter mellan lagkommittéens syn på fängelsestraffet och tidigare framförda och här refererade reformförslag. Det är något av samma starka tilltro till fängelsestraffets välgörande effekt hos båda parter, en uppfattning som i viss mån kom till synes även i 1798 års brev. Lagkommittéen hänvisade också uttryckligen till de utländska förebilderna. Det är också naturligt, att man med denna tro på fängelsevistelsens hälsosamma inverkan på den i fängelse intagne samt dess samhällsskyddande funktion icke reagerade mot bestämmelserna i 1798 och 1803 års brev angående de s.k. bekännelsefångarna. Dessa betraktades ju som brottslingar, ehuru de icke blivit fällda för de brott, somde voro misstänkta för. Lagkommittéens betänkande medförde inga reformer på grund av brist på ekonomiska medel, men de nya idéerna om fängelsestraffets hälsosamma effekt levde vidare. De otillfredsställande förhållandena inom fångvården föranledde sålunda regeringen att 1819 ge revisionssekreteraren L. P. Risell i uppdrag att å justitiekanslersämbetets vägnar besöka allmänna arbetsinrättningen i Karlskrona samt fästningarna i riket för att undersöka de där rådande förhållandena och därefter inge förslag om de förändringar som borde vidtagas."" Risell besökte arbetsinrättningarna i Karlskrona och Vadstena samt Kristianstad, Malmö, Landskrona, Varbergs, Nya Älvsborgs, Göteborgs, Karlstens och Vaxholms fästningar. Av den reseberättelse, som Risell avgav, framgår hur bristfälliga dessa arbetsinrättningar och fästningar voro som fångvårdsanstalter. Bl.a. framhöll Risell, att någon klassifikation av fångarna icke var möjlig och att det var otänkbart, att fästnlngsfängelserna skulle kunna förvandlas till förbättringshus. För att kunna förverkliga ett sådant mål fordrades mycket genomgripande förändringar. Nästa steg i strävandena att förbättra landets fångvård var Kungl. Maj:ts tillsättande den 3 november 1820 av en kommitté under ordförandeskap av generallöjtnanten, greve Carl Axel Löwenhielm, som Wieselgren, Sveriges fängelser, s. 341 ff.; L. P. Risell, Underdånig Berättelse, 1821. Risell, Underdånig Berättelse, s. 31. 28 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=