53 »Är Adelsman genom behörig Domstols Utslag förklarad ovärdig medborgerligt förtroende, eller att föra andras talan, eller vid Domstol anklagad för brott, som å heder och ära gå, men i brist af fulla bevis ej af den kunnat fällas, eller saken till framtiden lemnad blifvit, då må han ej för egen eller annan Ätt säte intaga, förr än han i laglig ordning fullkomlig befrielse vunnit; . . .»d® Konungen gillade icke detta förslag till RHO utan kom med ett eget dylikt, grundat på riksdagsordningen^^ Även i detta sistnämnda förslag nämndes dock de fall, då adelsmans sak icke kunnat avdömas av domstol eller saken lämnats till framtiden. Konungens förslag antogs av ståndet och den nya RHOfastställdes.^® RHO kom att diskuteras även vid riksdagarna 1823 och 1828—1829, och ändringar infördes, men hela tiden kvarstod bestämmelsen om att den adelsman, vilkens sak blivit ställd på framtiden icke ägde tillträde till riksdagen.^® I RHO 1866 finner man samma omständighet utgöra hinder för deltagande i adelsmöte.-® Förändringar antogos och infördes i 1866 års RHO såväl under slutet av 1800-talet som under 1900-talets förra del, men märkligt nog kvarstod bestämmelsen om att adelsman, »som för vanfrejdande brott är under tilltal eller blivit för sådant brott till ansvar dömd, eller under framtiden ställd», icke ägde utöva rättigheten att deltaga i adelsmöte. Den utmönstrades först i och med 1944 års RHO, d.v.s. tio år efter det, att institutet ställa under framtiden avskaffats i svensk processrätt och två år efter tillkomsten av den nuvarande rättegångsbalken, genom vilken de sista resterna av den legala bevisprövningen försvunno.-^ I samtliga dessa riddarhusordningar alltifrån 1810 fram till 1944 är det alltså fråga om institutet absolutio ab instantia, medan det närstående institutet insättande på bekännelse icke nämnes. Som framgår av den till denna undersökning fogade bilagan över bekännelsefångar från tiden 1825—1869, var det mycket ovanligt, att en adelsman blev insatt på bekännelse, varför man måhända icke tyckte, att man hade något behov av uttryckliga bestämmelser omadelsmän, som blivit insatta på bekännelse. Frågan omfängelseväsendets reformering och bekännelsefångarnas behandling under 1800-talets tidigare decennier I föregående kapitel nämndes, att det 1798 utfärdades ett kungl. brev angående fångvården, vilket förutom de tidigare här anförda bestäm- »8 Prot. 4/7 1818, s. 103. ” Prot. 15/7 1818, s. 307 ff. »8 RHO stadfäst 16/7, prot. 17/7. »» Prot. 20/1 1823, 5/3, 10/11, 20/12 1828—1829. RHO 1823, § 6; RHO 1829, § 7. ^ RHO 1866, § 9, mom. 3. 21 RHO 1896, § 9, mom. 3; RHO 1911, § 9, mom. 3; RHO 1935, § 9, mom. 3; RHO 1917, § 9, mom. 3; RHO 1944, § 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=