50 förete, i anseende hwartill den brottslige tyckes kunna få behålla lifwet eller äran, eller straffet lindras eller förwandlas, äger Öfwer-Domaren, att jemte Utslagets insändande, som emedlertid ej må utgifwas, sådant wårt wälbehag hemställa ,samt tillika i underdånighet föreslå annan lämplig bestraffning; ...» —Då på detta sätt möjligheten öppnades till strafflindring även i de mål, där hovrätterna icke ägde leuterera, genom hänvändelse till konungen torde 1803 års leuterationsförfattning knappast inneburit någon ändring i strafflindringspraxis. Liksom 1753 och 1756 års brev upptar även 1803 års brev dels bestämmelsen om rapportering av leutererade mål halvårsvis eller efter varje sessions slut och dels bestämmelsen om att om straffet med kungligt bifall i något fall komme att skärpas, så skulle det icke få nämnas i utslaget, att det skett med kungligt bifall.6 När det så gäller institutet ahsolutio ab instantia, torde man kunna säga, att 1803 års brev icke innebar något nytt utan fastmer fastställde tidigare utfärdade bestämmelser samt praxis. Den för institutet insättande på bekännelse aktuella punkten i 1803 års brev lyder: »Att då skäl förekomma, att straffet utöfwer Lagen skärpa, eller att en för groft brott anklagad, som ehuru i det närmaste öfwertygad, likwäl nekar till brottet och derföre ej kan anses fulleligen förwunnen, men hwars ondska och wanart göra hans wistande på fri fot för allmänna säkerheten wådeligt, borde på längre eller kortare tid till bekännelse hållas i fängelse eller tukthus eller spinnhus, jemwäl ock när på gärningen ej någon beskrifwen lag finnes, må Öfwer-Domaren slika mål Oss i underdånighet referera och Wårt Nådiga yttrande afwakta». Man återfinner, som synes, i 1803 års brev bestämmelserna från 1753 och 1756 års brev om att målen skola underställas konungen, när det i fråga om grova brottmål icke föreligger fullt bevis, men där den anklagades skuld är i det närmaste bevisad. Själva formuleringen har förändrats, men det reella innehållet synes vara detsamma i de tre brevens bestämmelser. I de två tidigare breven talas det om att målet skall underställas konungen, »då saken, för mörka eller twifwelagtiga omständigheter skull, komme at lemnas til framtiden» respektive »då något brottmål . . . bliver till framtiden utställt». I 1803 års brev ha dessa uttryck utgått. I 1756 års brev föreskrevs, att målet skulle underställas konungen, när överdomaren ansåg, att en anklagad brottsling borde kvarhållas på kortare eller längre tid i häkte på någon fästning, innan slutlig dom och utslag fälldes. Detta kvarhållande i häkte på fästning förbindes i 1803 års brev uttryckligen just med dessa anklagade, som icke vilja erkänna sin skuld, ehuru det föreligger så gott som fullständigt bevis. ® Punkterna 7 respektive 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=