49 Den 7 september 1802 tog riksdrotsen, greve Carl Axel Trolle-Wachtmeister, upp leuterationsfrågan inför Kungl. Maj:t på Drottningholms slott.^ Han påtalade därvid, hur det framgått av de från hovrätterna insända förteckningarna över leutererade mål, att dessa domstolar tilllämpade tidigare utfärdade leuterationsförfattningar olika, framför allt i fråga om dråpmål. Riksdrotsen föreslog med anledning härav, att de tid efter annan utkomna leuterationsförfattningarna skulle bli granskade och översedda samt lämpade efter Kungl. Maj:ts brev av den 1 november 1778. Detta brev, enligt vilket alla dödsdomar skulle underställas konungen, innan de verkställdes, hade nämligen tolkats olika av de skilda hovrätterna. Riksdrotsen föreslog slutligen, att de tidigare utfärdade leuterationsförfattningarna skulle ändras, där Kungl. Maj:t funne rättelse nödvändig. Konungen biföll riksdrotsens förslag, och en kommitté tillsattes för att utreda saken och framlägga ett betänkande i ämnet. Kommittéen skulle bestå av riksdrotsen samt vicepresidenten, friherre Axel Johan von Köhler, hovrättsrådet Carl Johan Norell, lagmannen Jonas Stockenberg och hovrättsrådet Fredrik Jusléen. Av det ovan refererade protokollet framgår tydligt, att initiativet till 1803 års brev kom från riksdrotsen, som var rättskipningens högste övervakare. Vidare kan man konstatera, att vid föredragningen på Drottningholms slott nämndes intet om de s.k. bekännelsefångarna och institutet insättande på bekännelse. Det var behovet av en enhetlig tolkning och tillämpning av leuterationsförfattningarna, som föranlett riksdrotsens ingripande, d.v.s. samma behov somhade framtvingat breven 1753 och 1756. Ett drygt halvår senare, nämligen den 22 mars 1803, utfärdades så det tidigare här omtalade kungabrevet innehållande bestämmelser om huru tidigare leuterationsförfattningar skulle tolkas och tillämpas samt i likhet med brevet 1756 upptagande även föreskrifter om institutet insättande på bekännelse.^ Det var kontrasignerat av tjänsteförrättande justitiekanslern Fredrik Gyllenborg. 1803 års brev skiljer sig från 1753 och 1756 års leuterationsförfattningar framför allt däruti, att det i detta brev mera noggrant preciseras i vilka mål överdomaren icke ägde rätt respektive ägde rätt att leuterera. Denna precisering synes innebära en viss skärpning av tidigare gällande leuterationsbestämmelser. Verkan av denna skärpning förtages dock i viss utsträckning av det som stadgas i tredje punkten av författningen: »Att då i sådane mål, hwilka ej få leutereras, omständigheter af särdeles wigt sig Protokoll inför Kungl. Maj:t på Drottningholms slott 7/9 1802, Kungl. brev 1802— 1803, JK;s arkiv, E I a; 12, pag. 40, RA. Inkom till JK 7/9 1802. ® Kungl. brev 22/3 1803, ank. 13/4 1803, Svea hovrätts arkiv, RA; Backman, Ny lagsamling, h. V, s. 391. — Trots ivriga försök att finna det betänkande, som den tillsatta kommittéen avgav, har jag hitintills tyvärr icke funnit detsamma. 4 - Infrer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=