46 fråga fortfarande utgör en fara för sin omgivning. Prästen får emellertid icke lämna några upplysningar omvad han fått höra under bikt. Såsom redan påpekats, underströks prästerskapets medverkan vid frampressandet av bekännelse hos de för brott misstänkta mycket kraftigt i det kungl. brevet av den 27 november 1798. Man torde kunna säga, att fängelseprästerna i viss mån kommo att framstå såsom instrument i domstolarnas tjänst för att hjälpa till med att få fram bekännelser från de misstänkta och anklagade personer, som enligt domarnas mening på grund av bindande indicier voro att anse såsom skyldiga till det eller de brott, för vilka de anklagats, men som icke bekänt sin skuld. Att denna prästerliga hjälp att pressa fram bekännelser utifrån domstolarnas synpunkt sett var något mycket önskvärt och välkommet, vare sig respektive domare sedan själv var en bekännande och troende kristen eller ej, är ju helt naturligt, men hur kunde prästerskapet gå med på detta samarbete med domstolarna? Svaret ligger givetvis däri, att det ur kyrklig synpunkt framstod såsom något ytterst önskvärt, att den som begått en ond gärning och därmed även försyndat sig mot Gud och hans bud, ångrade sin synd och bekände den inför Gud, för att på så sätt, för Jesu Kristi skull, få sin synd förlåten och bli frälst. Det var alltså ur kyrklig synpunkt en Gudi behaglig gärning, som man utförde, när man genom förmaningar och undervisning försökte få en brottsling att bekänna sin synd. Att ångra och bekänna sin synd innebar emellertid helt naturligt också, att man var villig att gottgöra och taga på sig det lagstadgade straffet, varför prästerna alltså skulle söka förmå den som under biktens insegel bekände sin synd att träda framoch bekänna den offentligt inför rätta. Innan vi övergå till att undersöka institutens absolutio ab instantia och »insättande på bekännelse» utveckling under 1800-talet, skola vi notera dels de uttalanden om principerna för tillämpningen av institutet insättande på bekännelse, som Högsta domstolen gjorde på 1790-talet, och dels den kritik av nämnda institut, som framfördes av vissa ledamöter av Högsta domstolen i början av 1800-talet.®® Den 24 november 1795 förklarade sålunda Högsta domstolen, att en för brott anklagad skulle icke berövas friheten och sättas på bekännelse på en fästning, förrän han i det närmaste med fulla skäl om missgärningen blivit förvunnen, och domaren, som i sin övertygelse prövat honom omöjligen kunna vara oskyldig, icke ägde att i brist av den brottsliges eget erkännande honom till dödsstraffet fälla. Av ett yttrande av hovrättsrådet Anders 'Wåhlin den 19 januari 1798, i vilket flertalet av domstolens ledamöter instämde, framgår, att han ansåg, att det fordrades, att vederbörande skulle vara en B. Wedberg, Till rättegångsbalken. Några anteckningar ur Högsta domstolens gustavianska protokoll, 1922, s. 31 ff. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=