44 Tengwall försvarar så, att man griper till förvaring i fråga om de för grova brott anklagade, där tillräckliga skäl finnas för misstanke och där det i brist på fulla bevis kan bli fråga om att lämna saken till framtiden. Han säger: »Emedan halfwa skäl hafwa den verkan, at däruppå får dömas til wärjemåls Ed, eller i lifssaker, saken lämnas til framtiden, så kan med Lagens rätta förstånd och samhällets trygghet ingalunda förenas at med den därmed beswärade anklagades förwaring upskjutes til dess han uppå fulla bewis kan åt saken fällas; häraf följer då at det Lagen kallar gripa, äger rum på skälig misstanke. —Men när kan misstanka rätteligen kallas skälig? —Härtil kan i almänhet swaras, at misstanka då kan kallas skälig, när et jämt kalt förnuft, men icke en öfwerilad mörk och hatfull inbillning och fördom af förekomne wäl skärskådade öfwerwägade anledningar slutar, at den eller den wissa person måste hafwa begådt den under ransakning komne gärning».—Härtill fogar Tengwall så några praktiska råd för yngre domare, hur de skola bära sig åt, då de skola utforska sanningen. Som framgår av det anförda citatet, förswarar Tengwall förvaringen av de för brott anklagade, vilka emellertid på grund av brist på fulla bevis icke kunna dömas, därmed att samhället måste skydda sig för dessa individer, som tydligen enligt Tengwall äro att anse som farliga brottslingar. Detta är samma resonemang, som vi tidigare mött i den utländska doktrinen hos von Quistorp och Kleinschrod. När det gäller behandlingen av bekännelsefångarna, bör man förutom sättet att förvara dem uppmärksamma den andliga behandling, den själavård, som ägnades dem. I 1798 års brev föreskrevs ju att bekännelsefångarna skulle hållas i enrum för att prästerskapet »desto lägligare och oftare samt med mera framgång måtte kunna lemna dem tjenlige föreställningar och underwisningar». Prästerskapets medverkan i fångvården var ingen nyhet. Erån och med reformationens införande finner man prästerskapets omhändertagande av dödsdömda reglerat i handböcker och kyrkoordningar.'^^ Det är möjligt, att man här byggde vidare på medeltida tradition, samtidigt som man kan visa på utländska förebilder. Man torde kunna säga, att i dessa äldsta reformatoriska handböcker och kyrkoordningar möter man den första regleringen av den kyrkliga själavården rörande fångar, vilken själavård längre fram kom att utnyttjas av domstolarna för att på så sätt få framen bekännelse från de för brott misstänkta och anklagade. Som ett exempel på hur prästerskapet redan under 1600-talet anlitades för att försöka förmå misstänkta brottslingar att bekänna, kan anföras Tengwall, Tankar, s. 32 f. Inger, Das Geständnis, Kap. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=