43 liga naturen kunde uthärda. Han föredrog därför enskilda celler under natten och arbete i gemensamma rumunder dagen. Man kan konstatera, att fängelsereformatorerna i slutet av 1700-talet voro ense om, att fångarna i fängelserna borde nattetid hållas inneslutna i enskilda celler eller, om detta icke kunde åstadkommas, delas upp i mindre sovgrupper. Däremot var man icke ense om hur fångarna skulle behandlas under dagtid. I Sverige framfördes de nya reformidéerna förutom i den ovannämnda artikeln i tidskriften »Läsning i Blandade Ämnen» av juristprofessorn i Lund, Lars Tengwall, år 1799 i skriften »Tankar om Fängelse å Personer och Qwarstad å Gods» samt samma år av läkaren, professorn och riksdagsmannen David von Schulzenheim i ett presidietal i Vetenskapsakademlen betitlat: »Tal, om den offenteliga Vården, i hänseende til Folkets Seder och Helsa, samt de Fattigas lifbergning».®^ Båda ivrade för en humanisering av fångvården, Tengwall i Beccarias anda, och von Schulzenheim i Howards, von Schulzenheim, som flitigt refererade sin Howard, framlade till och med ett förslag till hur en fängelsebyggnad borde vara konstruerad. Ritningen var utförd av hovintendenten af Sillen. Av intresse för denna undersökning rörande bekännelsefångarna är Tengwalls utläggning omvad som vore att förstå med lagens bestämmelser om svårare fängelse samt hur man borde förfara med dem, som voro misstänkta och anklagade för grova brott, och där det kunde bli fråga om att lämna saken till framtiden. Han ger därvid följande kommentar: »Det swårare Fängelse, som omtalas i 37 §. 17 Gap. R.B. kan icke angå den brottsligas förwaring, hwilken, så til sägande endast fordrar starka wäggar och säkra lås; utan måste det hafwa afseende på sjelfwa rummets större ohyggelighet, hwars undslippande förmenes skola förmå den anklagade til snar och upriktig bekännelse».'^*’ Tengwall understryker så, att detta svårare fängelse bör brukas med varsamhet och att det icke är tillrådligt att bruka tumskruvar och handklovar för att pressa fram ett erkännande. Kan man emellertid icke på något annat sätt få framsanningen, så återstår blott »at försända den angifne til Slottshäktet, att där hollas strängt afskild från alt umgänge: Sådant tilstånd måste under ledsnad och nöd förmå den halsstarrige til bekännelse».^^ Somsynes, är det samma anda och tankegångar i detta Tengwalls arbete, somvi tidigare funnit i 1798 års kungl. brev. ®® L. Tengwall, Tankar om fängelse å personer och quarstad å gods, 1799; D. von Schulzenheim, Tal, om den offenteliga Vården, . . ., 1801. Eriksson, Kriminalvård, s. 218 f. Tengwall, Tankar, s. 20. Tengwall, Tankar, s. 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=