40 bevis. Detta var emellertid icke den enda påföljd som ett dylikt beslut kunde medföra. Under stundommedförde en dylik domäven en inskränkning i den enskilda människans rättigheter, ehuru hon icke sattes i fängelse. Denna inskränkning av vederbörandes rättigheter hade i viss mån karaktär av ett diffamationsstraff. Genom kungl. cirkulär till landets konsistorier av den 8 maj 1765, föranlett av en förfrågan från domkapitlet i Åbo, föreskrevs, att en person, vars sak genom domstol lämnats till framtiden, skulle mottaga avlösningen vid skiftermål samt Herrens heliga nattvard enskilt i sakristian.®^ Denna påföljd liksom senare införda påföljder av liknande art torde få ses och förstås utifrån den tidigare här påtalade samtida synen på dessa för brott misstänkta personer. Trots att man icke enligt lagen kunde döma dem skyldiga, så betraktade man dem tydligen dock som brottslingar, då det förelåg halvt eller mer än halvt bevis emot dem. Därför är det icke förvånansvärt, att det hänvisas till 7:e kapitlet 4:e paragrafen i kyrkolagen i detta brev till konsistorierna, där man i sista stycket av nämnda pragraf finner föreskrifter om hur prästen skall behandla den, som inför prästen bekänner sig ha begått ett grovt brott, ehuru han tidigare av domaren blivit frikänd. Om han ångrar sig, kan han få avlösning och behöver icke angivas eller besväras med vidare rannsakning. Vidare torde den i 1765 års brev föreskrivna påföljden få förstås utifrån samtidens naturrättsliga betraktelsesätt. Enligt detta ägde människan vissa naturliga rättigheter, till vilka kunde läggas vissa ytterligare rättigheter, vissa privilegier, vilka till sin natur voro nådevedermälen, som likaväl kunde berövas människan som givas henne, utan att hennes naturliga rättigheter träddes för nära eller berövades henne. Den här nämnda påföljden hade utan tvekan karaktären av en dylik extra rättighet, vilken människan icke kunde kräva såsom tillhörande hennes natur. Däremot var man mån om att icke förgripa sig på hennes naturliga rättigheter. Ett lämnande till framtiden förutsatte emellertid, att det förelåg halvt eller mer än halvt bevis för att vederbörande begått det brott, för vilket han var misstänkt. Under dylika omständigheter ansåg man tydligen, att den misstänkte gått förlustig något av det medborgerliga förtroendet och anseendet, äran, och att han dessutom borde utsättas för en viss press, så att saken kunde klaras upp. Det betonas starkt i det kungl. brevet till konsistorierna 1765, att den misstänkte med tanke på själens salighet icke skulle berövas möjligheten att få mottaga sakramentet. Genomatt avstängas ifrån ** Justitierevisionens reg., RA; Backman, Ny lagsamling, h. 5, s. 515; af Ugglas, Sami. af Kongl. Majas bref, III, s. 185 f.; Naumann, Tortur, s. 620. — Se även kungl. brev 9/4 1772, där konungen avslår en framställning om ändring av bestämmelserna i brevet av den 8/5 1765; Backman, Ny lagsaml., h. 5, s. 515; af Ugglas, Sami. af Kongl. Maj:ts bref, IV, s. 124.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=