39 av det kungl. brevet av den 22 mars 1803. — Utifrån nutida ståndpunkt är man kanske benägen att säga, att denna bestämmelse om förbudet att öppet ange konungen som beslutande organ i någon mån kastar en misstänkt skugga över hela institutet, då däri givetvis skulle kunna inrymmas möjligheten till missbruk av institutet i form av t.ex. politiska övergrepp från antingen en stark konungamakts sida mot misshagliga och misstänkta personer utan att konungen själv behövde framträda som handlande part, eller från rådets sida, när konungamakten var svag och rikets ledning låg i händerna på ständerna och rådet, såsom för övrigt den politiska situationen i Sverige var under frihetstiden.^^ Man kan emellertid icke finna något dylikt missbruk av det nämnda institutet i det bevarade arkivmaterialet. Bestämmelserna om förtigandet av konungens beslut torde i stället få tolkas som ett utslag av den gamla synen på konungamakten såsom en konungamakt av Guds nåde samt av upplysningstidens ideologier omden upplyste, upphöjde och nåderike fursten. Nåden tillkomkonungen, medan det tillkom domstolarna att döma efter lagen, som NehrmanEhrenstråle framhåller i sitt arbete om den svenska straffprocessen.®® I ett annat sammanhang, nämligen i sitt arbete: Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, säger Nehrman-Ehrenstråle: »Efter GUDS Lag, så wäl som alt förnuftigt Folks tänkesätt, tillkommer them, hwilka Riken styra och förestå, en Höghet, then alle böra med wördnad bemöta; men the besynnerligen, som them undergifne äro».®' Man kan även observera hans yttrande: »Thet är öfwerheten ogiörligit, at styra alt efter allas tycke. En förnuftig Undersåte uptager altid Konungens wilja och förordnande med underdånig wördnad och ett nögdt sinne, som i 1 Gap. 4 §. i thenna Afdelning sagdt är. Han påminner sig städse, at alt styres af then Högsta GUDEN, hwars alwisa afsichter menniskian ej altid med sitt begrepp finna kan, med mera».®- Konungen fick icke uppfattas såsom en ond och hämndgirig makt. Han skulle i stället framstå såsom den gode, humane och upplyste landsfadern. Såsom framgått av det ovanstående kunde ett domstolens eller senare ett kungligt beslut om lämnande åt framtiden av ett mål, framför allt efter 1756, innebära, att den misstänkte och anklagade utan att slutlig dom avkunnats och utan fullt bevis om skuld förelåg berövas friheten och bli internerad i häkte på fästning, senare i fängelse, på kortare eller längre tid i hopp om att man på så sätt skulle kunna få fram ett fullständigt Om dylikt missbruk i Tyskland se Hartl, Das Wiener Kriminalgericht, s. 233. Nehrman-Ehrenstråle, Inl. . . . Proc. Crim., Cap. XVI, § 2, s. 260. D. Nehrman-Ehrenstråle, Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem, 1756, Avd. 3, Cap. 1, § 4, s. 143. — Förf. hänvisar i detta sammanhang till regeringsformen 1720, § 8. Nehrman-Ehrenstråle, Inl. . . . Jur. Crim., Avd. 3, Cap. III, § 15, s. 166 f. 62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=