38 nelse, framgår otvetydigt av ett kungl. brev till Svea hovrätt av den 12 november 1817 i anledning av att Göta hovrätt icke iakttagit föreskrifterna i det ovannämnda 1803 års brev om leuteration och insättande på bekännelse.““ Föreskrifterna i 1753 och 1756 års brev hade nämligen tagits med även i brevet av den 22 mars 1803. I brevet 1817 säges det bl.a.: »Vid föredragning af ett särskilt från Götha HofRätt inkommit mål, hafve Vi inhämtat, huruledes HofRätten i dess Utslag, hvarigenom, efter föregången underdånig hemställan hos Oss, blifvit förordnadt det borde den anklagade på bekännelse insättas, åberopat Vårt i detta mål till HofRätten ankomne Rescript; Och som detta icke instämmer med hvad Kongl. Brefvet den 22 Mars 1803 innehåller, att i de fall, då straffet efter föregången hemställan, hos Oss blifvit skärpt, sådant i det Utslag HofRätten derefter utfärdar utsätta, samt 4 Mom. af samma Kongl. Bref anser brottsliges insättande på bekännelse i lika förhållande med straffets skärpande . . .». När Högsta domstolen inrättades 1789 infördes i instruktionen för dess arbete, att till dess kompetensområde skulle höra bl.a. att avge utlåtanden avseende »vederbörande domstolars och ämbetsmäns hemställningar om förklaring av lagens rätta mening, om skärpning i straff i särskilda händelser och om förbättring i arbetsmetoden vid domstolarne».^® Som synes nämnes icke uttryckligen i denna instruktion, att även i mål rörande insättande på bekännelse skulle Högsta domstolen avge utlåtande, men så blev fallet. Redan före 1803 förknippade man alltså insättande på bekännelse med skärpning av straffet, och hovrättsrådet, sedermera justitierådet, Henning Adolf von Strokirch hänförde i ett yttrande 1807 hovrätts hemställan ominsättande på bekännelse under 2 mom. 3 § av instruktionen.-'*'^ Däremot framgår det av praxis, att man före 1807 var tveksam om huruvida Högsta domstolen hade att pröva bevisningen, när hemställan ominsättande på bekännelse gjordes, eller omHögsta domstolen blott hade att tillse, om bevisningen var tillräcklig för insättande på bekännelse.^® Genom 1807 års reform fastställdes, att Högsta domstolen skulle pröva bevisningen. Konungen skulle alltså efter hörande av Högsta domstolen avgöra, om vederbörande skulle insättas på bekännelse eller ej, men han önskade icke själv öppet framträda som beslutande organ, ett förhållande som på 1860talet kom att påtalas i riksdagen i samband med debatten om upphävandet Lilienberg, Svensk lagsamling, III, s. 223. 2 mom. 3 p.; B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789—1809, 1922, s. 106. Wedberg, Konungens högsta domstol, s. 129; B. Wedberg, Om prövningen i underställningsmål 1789—1809, 1922, s. 260. 58 Wedberg, Om prövningen, s. 259 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=