32 om dermed för delieqventens hårdnackenhet ej kan uträttas, och sättas i lika fängelse och på lika tid, wore obilligt».^^ Av detta svar framgår dels, att man i praxis redan använt sig av svårare fängelse för att pressa fram bekännelse och dels, att man som regel utgick från att detta skulle lyckas, om det för övrigt förelåg bindande ehuru icke fullt bevis. Man talar sålunda endast om »delieqventens hårdnackenhet» som enda tänkbara orsak till att domaren eventuellt icke skulle lyckas fä framen bekännelse. Det är av intresse att på denna punkt jämföra lagkommissionens förslag av år 1723 med den slutliga lagtexten 1734. I 1723 års förslag (RB 18: 14) heter det: »Hafwi ock ingen domare eller befallningzhafwande wåld, utan konungens låf, låta någon pinas eller plågas til at bekänna gärning sin: eller plichte som saken är til».^- Här hade man tydligen tänkt sig att införa en effektiv spärr mot all godtycklig tortyr, då man föreslog, att inget frampressande av bekännelse genom tvångsmedel skulle få förekomma utan konungens tillstånd, en bestämmelse, som i viss mån återinfördes genom ett kungligt brev 1756 och en kungl. förordning 1803, varigenom bestämdes, att sådana mål, som rörde för grova brott misstänkta, vilka nekade till brottet, skulle underställas konungen, innan man fick sätta in vederbörande på bekännelse.^^ 1734 menade lagkommissionen tydligen, att det räckte med den spärr mot godtycke, som låg i föreskriften, att det skulle föreligga »bindande liknelser och omständigheter». Däremot finns det intet, som antyder, att man inomlagkommissionen reagerade mot det godtycke, som kunde utvecklas vid tolkningen av termen »svårare fängelse» och uttrycket »varsamliga». Man överlät tydligen helt åt den enskilde domaren att avgöra, vad som inbegreps i dessa termer och uttryck. Den tortyr, som alltså tilläts enligt 1734 års lag, kunde tillgripas på rannsakningsstadiet redan i första instans och uppvisar, såsom redan påpekats, en viss likhet med det i föregående kapitel omnämnda »varetsegtsfängsel» i den danska processrätten.^^ Av största intresse i detta sammanhang är emellertid Nehrman-Ehrenstråles kommentar till detta lagrum. Han säger där: »§ 78. Men som thenne bekännelsen, hwilken under en swår pina uttwingas, äger föga witsord, så at nyttan som torturen stundom haft, icke kan anses wara så stor som thes grymma missbruk, hwilket Johan Graevii, Joh. Ludvig Wiederholts, Christiani Thomasii och fleras skrifter emot Torturen intyga. Therföre förbiuder 17 C. 37 § Rätteg. B. Domaren och Konungens BefallFörarbetena, VIII, s. 237. Förarbetena, VI, s. 523. Kungl. br. 11/11 1756, Svea hovrätts arkiv, RA; Backman, Ny lagsamling, h. 5, s. 391; G. R. Lilienberg, Svensk lagsamling, III, 1879, s. 223. *■* Se ovan s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=