30 som styrka bekännelsen, och detta är något som framhålles icke blott hos Nehrman-Ehrenstråle utan även i de båda nyss nämnda förslagen och i den slutliga lagtexten i samband med utsagorna om den egna bekännelsens värde som bevis. Ingen bör dömas till döden på sin blotta bekännelse. Här möter man alltså såväl den legala bevisteoriens höga uppskattning av den egna bekännelsen som bevis som ett allvarligt påpekande om att man dock bör iakttaga försiktighet i dömandet, om det blott föreligger ett erkännande och inga indicier. Påpekandet om att iakttaga försiktighet vid dömandet i livssaker är emellertid intet nytt. Även härom finner man uttalanden i den medeltida romersk-kanoniska rätten.^^ Även hos den kände företrädaren för svensk 1700-tals doktrin, Matthias Calonius, finner man likartade uttalanden omden egna bekännelsens bevisvärde. Särskilt tydligt framlägger han sina tankar därom i dissertationen »De Elicienda in foro criminali reorumconfessione».^'* Då man nu emellertid värderade den egna bekännelsen så högt, så låg det givetvis nära till hands, att man sökte pressa fram en bekännelse, om det för övrigt förelåg halvt eller mer än halvt bevis. Detta gjorde man även i Sverige. Det finns exempel på, hur man tillgripit tortyr för att pressa fram bekännelse i svenskt domstolsmaterial alltifrån slutet av medeltiden,^^ och trots Karl XI:s förordningar om tortyrens avskaffande 1683, 1685 och 1686började man snart åter använda tortyr för frampressandet av bekännelse. Man kan sålunda notera, att justitierevisionen i ett brev till Svea hovrätt den 7 juli 1700 meddelade hovrätten efter därom gjord framställning hos konungen, att den kunde bruka hårdare fängelse och »andre slijke brukelige twingande medell» dock icke »någon så kallad tortur» för att pressa fram en bekännelse hos en namngiven person, som var misstänkt för stöld och vars sak enligt krigsartiklarna blivit ställd under Guds dom och lämnad åt framtiden, till dess Gud behagade den vidare uppenbara. Man hade på grund av själavåda icke vågat låta den misstänkte svärja värjemålsed.^^ I ett yttrande till Åbo hovrätt den 8 december 1700 meddelade samma justitierevision, att man kunde tillgripa handklovar, upphängning och någon hantering med pinliga medel, som dock icke fingo skada vederbörande till livet, för att frampressa bekännelse hos några för brott misstänkta personer.^® Det finns också skäl till att Inger, Das Geständnis, Kap. 1. — Man finner det hos Johannes Teutonicus i hans kommentar till Decretum Gratiani. M. Calonius, Opera omnia, II, 1841, s. 264 ff. § II. Inger, Das Geständnis, Kap. 4. -* Krigsartiklarna 1683, Sjöartiklarna 1685, kungl. brev till hovrätten i Dorpat 1686. —Schmedeman, Kongl. Stadgar, ss. 837 (p. 23); 963 (p. 23); 1088. Kungl. br., Svea hovrätts arkiv, RA. Calonius, De Elicienda, s. 298. 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=