26 till gärningen, ehuru hon blev »granneligen» förhörd på åtskilliga sätt både i fängelse och annorledes. Domslutet kom härvid att lyda: ». . . så effter säcken war oss gruffweliga blindh, therföre tycktis oss alla att wij wille himstella Gudh then domen ok att wara bättre att sleppa en skylligan en neppsa en oskylligan,. . I detta sistnämnda fall finner man, hur domstolen, när den hänsköt domen till Gud, även uttryckligen hänvisade till den ovannämnda satsen i de Olaus Petri tillskrivna domarreglerna. I Karl IX:s lagförslag godtogs denna form av handläggning av mål, nämligen att saker, som icke kunde bevisas, skulle få lämnas åt Guds dom. Det heter nämligen i Tingsmålabalken i det nämnda lagförslaget, att om en anklagad i högmåls- och edsöresbrott icke erkände trots pinligt förhör, så skulle han släppas fri. »Saak som honom witt ähr hempnes Gudh, om han brotzlig ähr».’ Från 1600-talet finns det flera exempel på detta handläggningssätt, d.v.s. att då det icke förelåg fullt bevis och man icke vågade eller ville använda värjemålsed på grund av faran för mened, så ställde man målet och den anklagade under Guds dom —med eller utan hänvisning till den ovannämnda satsen i domarreglerna.® Det var alltså en redan tidigare i praxis och lagförslag förekommande rättsregel, som stadfästes i förordningen av den 2 mars 1683 rörande processordningen vid »General och Regementz Rätterne», där det i 20 § heter: »Men skulle eliest liknelserne wara så store / thet meened wore til at befahra / och likwäl Dommaren intet kunde hafwa så fullkomlige skiähl at dömma then misstänckte til giärningen / tå må wäl en Dommare också lämna saken under Gudz dom och framtiden / til thes Gud behagar thet widare uppenbahra / men doch ther til icke skrida wtan i största nödfall och när ingen annan utwäg efter all mögelig inquisition är til at finna / jämwäl thet äntå referera til Kongl. May:t eller til then hans Öfwer-Commendo och dom i wärio hafwer».® Även i 1685 års sjöartiklar finnas dessa bestämmelser om »ställande under Guds dom» intagna.^® Samma stadgande rörande »slike mörke och twifwelachtige mål / ther sanningen på annat sätt / efter menniskligit förstånd och all anwänd flit icke utletas kan / at heller lämna ^ Lagförslag i Carl IX:s tid, 1864, s. 248, Tingzmålabalken, kap. (19). ® Se S. Jägerskiöld, Hovrätten under den karolinska tiden och till 1734 års lag (1654—1734), Svea Hovrätt. Studier till 350-årsminnet, 1964, s. 297. — Resolution 21.4.1669, Örebro Länsstyrelse: Landskansliet, Svea Hovrätts bref 1665—1682, Vol. D I:qa No 2, ULA; Resolution 29.11.1670, därsammastädes; Resolution 9.2.1683 Örebro Länsstyrelse: Landskansliet, Svea Hovrätts bref 1683—1699, Vol. D I:qa No 3. ULA. * J. Schmedeman, Kongl. Stadgar m.m., 1706, s. 836 f. — Chr. Naumann, Tortur, insättande på bekännelse m.m.. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. af Chr. Naumann, 1864, s. 619. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 962 (punkt 20).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=