20 årtiondena genomfördes processrättsliga reformer i flertalet tyska stater, och man övergick till bl.a. fri bevisprövning och bevisvärdering.^^ Innan vi lämna rättsutvecklingen beträffande absolutio ab instantia i Tyskland, skola vi notera den kritik, som den framstående juristprofessorn i Heidelberg C. J. A. Mittermaier riktade mot detta institut. Denna kritik är av intresse ur olika synpunkter. Dels speglar den de nya idéer, som började göra sig gällande på kontinenten redan under 1800-talets förra hälft, och dels finner man i denna kritik argument, som senare tagas upp i den svenska debatten omdetta rättsinstitut. I sina arbeten »Das deutsche Strafverfahren . . .», som utkom 1827, och »Die Lehre vomBeweise im deutschen Strafprozesse . . .», som utkom första gången 1809 och därefter 1834, framhåller han bl.a., att detta handläggningssätt saknar stöd i den allmänna lagen, och det synes icke vara konsekvent, ty om åklagaren saknar bevis, så bör den tilltalade förklaras oskyldig och släppas såsom sker i den engelska och den franska rätten, även om man kan antaga, att flertalet av dessa personer, som råka ut för absolutio ab instantia skulle ha dömts skyldiga, om målen handlagts inför en jury, som dömt även efter indicier. Det är felaktigt, säger Mittermaier, att på detta sätt genom att tillämpa absolutio ab instantia i samhällsskyddets intresse tillfoga den misstänkte och tilltalade lidande i form av processkostnader, borgen, polisövervakning och t.o.m. skyddsarrest, mistande av medborgerligt förtroende och ämbetsuppdrag, och hela detta felaktiga handlingssätt är en följd av en alltför snäv bevisteori. Samtidigt konstaterar han, att det är kodifierat i flera staters lagar och att det tillämpats i praxis under tre århundraden.-® En intressant upplysning om tillämpningen i praxis i Tyskland under 1800-talet av institutet absolutio ab instantia får man för övrigt av en artikel i det band av Carl Schmidts Juridiskt Arkif, som utkom i Kristianstad 1839—1340. Artikeln handlar »Om det förra Svenska Pommerns Kriminal-rätts-författning i dess praktiska riktning» och är författad av hovrättsrådet Wilhelm Ziemssen.®^ Författaren säger där i en not vid redogörelsen för institutet absolutio ab instantia, att »Absolution von der Instanz» betyder till sina följder detsamma som de i svensk rätt förekommande begreppen »icke kan åt saken fällas» och »lämna saken till framtiden». »Men», säger Ziemssen, »vi sätta aldrig på bekännelse, såsom under vissa omständigheter kan äga rum i Sverige vid gröfre förbrytelser, enl. K.B. 22 Mars 1803, 4 punkten».®® Man blir vidare informerad om Gerland, Der deutsche Strafprozess, s. 22 f., 25. Se not 21 ovan. C. Schmidt, Jur. Arkif, bd 10, 1839—1840, s. 161—205. 25 S. 193, not 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=