192 Avskaffandet av de båda instituten »insättande på bekännelse» och »lämnande till framtiden» inträffade, som framgått av ovanstående redogörelse, något senare i Finland än i Sverige, men man torde kunna säga, att i båda länderna kom avskaffandet som en direkt följd av de nya idéer och den förändrade syn på bevisning, som gjorde sig allt starkare gällande under 1800-talets senare del och som slutligen helt slog igenom på 1900talet. Rättsutvecklingen i Sverige påverkade härvidlag utan tvekan rättsuppfattningen och rättsutvecklingen i Finland. När det gäller tillämpningen av institutet »insättande på bekännelse» i Finland, kan man notera, att de brottmål, där hovrätterna hade föreslagit, att den för brottet misstänkte och anklagade skulle sättas på bekännelse, efter år 1809 underställdes kejserliga senatens för Finland justitiedepartement, som å kejsarens vägnar avgjorde, om vederbörande skulle sättas på bekännelse eller ej. De manliga bekännelsefångarna förvarades under 1800-talets första årtionden på Sveaborgs och Svartholms fästningar samt i något fall även i Tavastehus slottshäkte. Vid mitten av 1800-talet sammanfördes de till Sveaborg. Därifrån överfördes de först till Nyslotts f.d. fästning, där de förvarades under åren 1855—1860, och därefter till Kexholms fästning, där de höllos inspärrade fram till år 1876, då de slutligen överfördes till tukthuset i Tavastehus.^^ De kvinnliga bekännelsefångarna förvarades till en början dels i Åbo spinnhus och dels i spinnhuset i Villmanstrand. Genom ett reglemente av den 30 augusti 1848 sammanfördes alla kvinnliga bekännelsefångar till spinnhuset i Villmanstrand.^^ När det gäller behandlingen av bekännelsefångarna i Finland bör man observera, att dessa hela tiden höllos i arbete och behandlades på samma sätt som alla andra fångar. Ffärutinnan skilde sig alltså behandlingssättet avsevärt från svensk praxis, där man ju sökte förvara dem sysslolösa i ensamhetsceller för att på så sätt mera effektivt kunna framtvinga en bekännelse. Det var först efter 1846, som man i enskilda fall började tillåta bekännelsefångarna att arbeta i cellerna. Antalet bekännelsefångar var under de första åren efter Finlands avOm förvaringsorterna se bl.a. ovannämnda prokuratorn E. v. Knorrings ämbetsberättelse 1868. Förvaringsorterna framgå vidare av de till prokuratorn inskickade fånglistorna, RA, Helsingfors. ** Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Kungörelse angående åtskillige förändringar och förbättringar uti Fängelseväsendet i Finland, punkt 6. Förteckning på Plakater, Förordningar. Manifester och Påbud, samt Kungörelser och Circulairer m.m., som under loppet af år 1848, i Finland genom trycket utgått, Helsingfors 1848. I samma förordning, punkt 6 säges, att Nyslotts indragna fästning skall bli förvaringsort för alla manliga bekännelsefångar. — Se även: Underdånig berättelse om tillståndet i Finlands fängelser jemte förslag till provisionell reform af desamma, Helsingfors 1866, s. 21, 34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=