191 frågan aktualiserades i någon mån på nytt genom den översikt över lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder, som vidtagits i Sverige mellan riksdagarna 1868—1870, vilken infördes i Juridiska Föreningens i Finland tidskrift 1870.® Flär berörde, som ovan nämnts,® signaturen R. H. debatten i svenska riksdagen om upphävandet av bestämmelserna om användandet av svårare fängelse samt »insättande på bekännelse» samt det fattade beslutet om upphävande av de förstnämnda föreskrifterna men bibehållande av de sistnämnda, ett beslut, som R. H. tolkade som en följd av att man ännu icke övergivit den legala bevisprövningen. Först den 17 januari 1880 beslöt den kejserliga senatens för Finland justitiedepartement, att man skulle försätta de sista tre kvarvarande bekännelsefångarna på fri fot." Beslutet i fråga synes icke ha föregåtts av någon principdiskussion om själva institutets »insättande på bekännelse» avskaffande eller ej utan fattades i anledning av gjorda framställningar om frlgivning av de tre fångarna, som vid den tiden hade suttit lång tid i fängelse utan att man kunnat förmå dem att bekänna. Man diskuterade alltså eventuell frigivning av var och en av de tre fångarna. Härvid visade det sig, att senatorerna icke voro eniga men, då i vart fall pluraliteten röstade för frigivning, blev slutresultatet, att samtliga fångar frigåvos. Som prokuratorn Theodor Sederholm påpekade i sin »Berättelse till 1882 års landtdag om lagskipningen och lagarnes handhafvande i landet», kom det ovannämnda senatsbeslutet av den 17 januari 1880 att innebära ett avskaffande i praxis av institutet »insättande på bekännelse» i Finland.® Han erinrade om att man icke satt någon för brott anklagad person på bekännelse sedan den 15 november 1873 och yttrade: ».. . hvarföre denna rättsvidriga utväxt på vår rättegångsordning numera torde kunna anses vara derifrån för altid aflägsnad». Institutet »lämnande till framtiden», ahsolutio ab instantia, avskaffades däremot icke förrän 1948. I en proposition år 1945 föreslogs ändrad lydelse av kap. 17 i RB.® Förslaget antogs av riksdagen 1947 och förordningen om den ändrade lydelsen utfärdades den 29 juli 1948 och lagen trädde i kraft den 1 januari 1949.^® 5 Ärg. 6, Helsingfors 1870 och 1871, s. 260—269, 312—325. ® Se ovan kap. 4, s. 108. ^ Kejserliga Senatens för Finland Justitie Departements protokoller i första divisionen under år 1880, RA, Helsingfors, Protokoll 17/1 1880. Närvarande: senatorerna Palmen (vice ordf.), Dahl, Wasastjerna, Brunou, Gejtel, von Hellens, Forsman, Ehrström och Björksten. Referendariesekreterare: Krook. ® Prokuratorns i Kejserliga Senaten för Finland Berättelse till 1882 års landtdag om lagstiftningen och lagarnes handhafvande i landet. Handlingar tillkomna vid Landtdagen i Helsingfors år 1882, del 4: II. Helsingfors 1882, s. 71. ® Prop. 1945;137. Finlands Författningssamling 1948:571. Finlands Författningssamling för år 1948, Helsingfors 1949.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=