Exkurs: Instituten absolutio ab instantia samt »insättande på bekännelse» i finsk rättsutveckling under 1800- och 1900-talen Då man även efter Finlands skiljande från Sverige fortsatte att tillämpa svensk lag i Finland, kommo bestämmelserna om instituten »absolutio ab instantia» och »insättande på bekännelse» att leva kvar och tillämpas i finsk rättspraxis under lång tid framåt. Liksom i Sverige påverkades man även i Finland av samtidens nya idéer på processrättens område och de båda rättsinstituten utsattes för allvarlig kritik. Detta skedde så gott som samtidigt med att justitierådet Naumann tog upp dessa institut till kritisk granskning i sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Juridiska Föreningen i Finland godkände sålunda vid sitt årsmöte den 31 maj 1862 att som allmänt överläggningsämne för nästföljande år bland annat ta upp frågan: »Kan en för groft brott tilltalad persons insättande i fängelse, för att der förmanas till bekännelse, rättfärdigas af de i Kongl. Brefvet den 22 Mars 1803 anförda motiver?»^ I Central-afdelningen av nämnda juridiska förening besvarades den uppställda frågan enhälligt nekande, och de flesta ledamöterna förenade sig i ett av professorn Ehrström formulerat svar. I detta svar anförde man, att intet av de rekvisit, som uppställdes i 1803 års brev för insättande på bekännelse kunde anses tillräckligt starkt för vidtagandet av en sådan åtgärd. I 1803 ars brev uppställdes nämligen följande rekvisit: för det första att anklagelsen skulle gälla ett grovt brott, för det andra att den anklagade skulle vara i det närmaste överbevisad om brottet och för det tredje att han gjort sig känd för sådan ondska och vanart, att hans vistande på fri fot kunde anses vara vådligt för allmänna säkerheten. ^ Juridiska Föreningen i Finland tidskrift, Ärg. 1, Helsingfors 1865, s. 16 och 113 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=