17 lysningar bl.a. genom tidningspressen. Skulle man på detta sätt få fram fullt bevis för att den anklagade är skyldig och därför skall dömas till döden, så kan fängelsetiden betraktas som ett straff för hans visade hårdnackighet. Lyckas man däremot icke få fram några bevis under de två åren, så bör man släppa ut den anklagade ur fängelset och landsförvisa honom, efter det att han fått svärja en ed att icke hämnas, v. Quistorp rekommenderar härvid, att man tar en omväg till gränsen för att fallet skall bli så allmänt känt som möjligt. De som anklagas för ett grovt brott och som ha ett halvt bevis emot sig men som kunna visa på en tidigare god levnadsvandel och dessutom kunna försvaga det halva beviset, böra få ahsolutio ah instantia enligt V. Quistorp. Dock skola de först ställa säkerhet medelst pant eller borgen, vilken skall tjäna till att de frivilligt inställa sig, om målet tages upp på nytt vid domstolen. Den som icke förmår ställa pant eller borgen, bör man släppa på edlig borgen. I sådana grova brottmål, som icke störa statens lugn och säkerhet, skall man förfara på liknande sätt som i övriga grova brottmål men i dessa mål, som icke störa lugnet och säkerheten, skall man vid insättandet i fängelse låta den anklagade vara fängslad blott ett år i stället för två, och om han under denna tid icke blivit överbevisad, skall han förvisas från det landområde, där brottet blivit begånget. Ahsolutio ah instantia skall användas i samma utsträckning somi tidigare nämnda mål. Både V. Quistorp och Kleinschrod skilja för övrigt på två slag av ahsolutio ah instantia, nämligen den som kommer till stånd genom uttrycklig dom samt den som uppstår genom att man stillatigande släpper den anklagade.^^ Vare sig det är fråga om den ena eller den andra av dessa två slag av ahsolutio ah instantia, så återfår som regel den anklagade vid tillämpningen av ahsolutio ah instantia sin frihet, sin egendom och sina borgerliga rättigheter samt förblir vid dessa, så länge det rättsliga läget är oförändrat för honom. Men, säga de båda författarna, man brukar införa vissa inskränkningar i rörelsefriheten för den anklagade, och det kan även hända, att denne ålägges att regelbundet inställa sig hos domaren. Som tvångsmedel härvidlag brukar man låta den anklagade bjuda borgen eller avlägga ed.^^ Även enligt Kleinschrod finns det fall, där man med tanke på samhällets skydd och dess väl bör tillgripa någon form av internering eller förvaring. Detta gäller framför allt, då det är fråga om grövre brottmål. von Quistorp, Grundsätze, II, § 776; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 180 f. von Quistorp, Grundsätze, II, § 776; Kleinschrod, Abhandl. I, s. 170, 207 ff. Se härtill även Chr. Martin, Lehrbuch des Teutschen gemeinen Criminal-Processes, 1857, s. 462. 2 - Inger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=