187 äro som regel överväldigande. Vad man däremot relativt sällan påträffar i fråga om rättsfall rörande bekännelsefångar är, vad man skulle kunna benämna rena rättsfall. Man sökte otvivelaktigt strikt tillämpa den legala bevisteorien, men det är relativt sällan, som det förekommer ett åsyna vittne, som alltså sett brottet utföras, samt indicier. Oftast finner man flera ytterst besvärande vittnesmål samt en mängd lika besvärande indicier, och så bedöma och värdera domstolarna detta såsom mer än halvt bevis. Detta innebar med andra ord, att man lade ihop vittnesmål och indicier, vilka var för sig icke voro tillräckliga för fällande dom, och så tillmätte man dessa samlade vittnesmål och indicier ett så stort värde, att de kunde tillsammans utgöra mer än halvt bevis. Vid denna värdering och gradering av vittnesmålen och indicierna, blir det givetvis många gånger fråga om en subjektiv värdering, som i viss mån liknar den, som förekommer vid en fri bevisprövning. En följd härav blev, att gränsdragningen mellan tillräckligt och icke tillräckligt många besvärande vittnesmål och indicier var något flytande, liksom även mellan mer än halvt bevis och fullt bevis. Det förekom då och då att de skilda domarna bedömde och värderade bevisningen i ett och samma mål på olika sätt. Det i samband med den legala bevisteorien ofta omtalade och påtalade mekaniska adderandet av bevis -- synes icke ha varit fullt så mekaniskt i praxis som det ibland framställs i processrättsliga arbeten. En företeelse, som särskilt bör uppmärksammas i detta sammanhang är de även i ett par av de ovan relaterade rättsfallen förekommande berättelserna inför rätta av minderåriga barn om vad de iakttagit i samband med brottens begående. Barnen ägde ju icke processhabilitet. Man hörde dem alltså upplysningsvis. Barnens vittnesmål blevo på så sätt indicier, som förstärkte, bekräftade eller försvagade redan avgivna vittnesmål och frambragta indicier. Så torde man få uppfatta de minderåriga barnens vittnesmål i det första och det elfte av de ovan relaterade rättsfallen. Härutinnan finnas vissa likheter mellan dessa rättsfall och tidigare förekommande trolldomsprocesser i Sverige, där man också lade stor vikt vid barns vittnesmål.-^ I viss mån åskådliggöra de relaterade rättsfallen även själva förfaringssättet, då man i ett brottmål fann skäl att lämna saken till framtiden och sätta den för brottet misstänkte på bekännelse. Se härom bl.a. B. Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige, 1971, s. 244. Se Ankarloo, Trolldomsprocesserna, s. 286 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=