183 Den misstänkte och åtalade: torparen Olof Henriksson från Bodacke i Lidens församling, Västernorrlands län. Personalia: Henriksson var född den 3 juli 1791, gifte sig med Catarina Persdotter 1814 och fick sju barn med henne, av vilka fem levde. Enligt ett den 1 september 1834 utfärdat prästbetyg var Henriksson svag i kristendomskunskap, var icke anmärkt för något brott men hade levat i osämja med sin hustru. Brottet: Om brottet innehåller rannsakningshandlingarna bland annat följande uppgifter: Hustrun Catarina Persdotters döda kropp hade två månader efter det, att hustrun först saknades, återfunnits i den förbi torpet Bodacke flytande Indalsälven. Kroppen hade icke kunnat fullständigt undersökas, men läkare fastställde, att hon kvävts genom av annan person utövat våld. Hon hade haft en yllehalsduk om halsen, som lämnat märken i huden. Brottmålet handlades vid Indals häradsrätt under hösten 1834 och vårvintern 1835. Om hustrun vittnades härvid, att hon varit from, stilla och undergiven. Flera vittnesbörd och omständigheter talade för att Catarina Persdotters man Olof Henriksson var den, som utfört gärningen. Olof Henriksson var sålunda känd för våldsamt och hatfullt sinnelag. Flera vittnen intygade, att hustrun i livstiden ständigt varit blå och blodig efter misshandel, och att hon uttalat ständig fruktan för att mannen skulle uppfylla sina hotelser att ta livet av henne. Vid ett tidigare tillfälle hade han dragit ned henne till Storån, och han hade givit uttryck för sitt missnöje med hennes sätt att sköta hushållet. Enligt den åttaårige sonen Martins utsaga kunde fadern brusa upp en morgon för att hustrun bakat dåligt bröd och slå henne blodig. Sonen Martin berättade också, att Olof Henriksson samma morgon, som hustrun försvann, slagit henne, så att hon blödde och sedan släpat henne ur stugan ned till älven, varefter hon aldrig återkom. Barnen hade också sett fadern hämta modern tillhöriga kläder, som han hade lagt i en säck och kastat i älven. Han hade också tagit tysthetslöfte av barnen, att de icke skulle tala om för någon, vad de sett. Till grannar hade han efter hustruns försvinnande yttrat saker, som tydde på hans skuld. Häradsrätten fann, att det förelåg sannolika och bindande »omständigheter och liknelser» men eftersom Olof Henriksson nekade till brottet, så kunde han icke anses med fulla skäl så övertygad, dvs. överbevisad, om brottet, att han kunde fällas därför, varför man lämnade saken till framtiden, då den kunde varda uppenbar. Målet togs upp i Svea hovrätt, som fastställde häradsrättens dom och hemställde till Kungl. Maj:t, att Olof Henriksson måtte insättas på bekännelse. Kungl. Maj:ts beslut kom den 5 augusti 1835, och hovrättens utslag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=