181 tande kunskaper i svenska språket. Enligt Styrelsen ägde han emellertid »tillräcklig bekantskap med språket för att riktigt upfatta de till honom skeende framställningar i afseende på det ämne som föranleder till och utgör föremålet för hans förwarande i häckte». Den 1 oktober samma år kom bekännelsen inför t.f. predikanten vid Södra korrektionsinrättningen Norrbin, komminister Tulinberg samt kommendanten och adjutanten. Den 3 oktober begärde Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, att överståthållarämbetet jämlikt kungl. brevet av den 20 februari 1830 skulle föranstalta, att förhör komme att hållas snarast möjligt inför behörig domstol. Styrelsen påpekade samtidigt, att Reinholt endast högst ofullständigt förstod och talade svenska, emedan han enligt uppgift skulle vara av finsk börd. Detta var anledningen till att komministern vid finska församlingen i Stockholm, magister Tulinberg, varit närvarande vid bekännelsens avläggande. Han hade biträtt som tolk. Styrelsen föreslog vidare, att det vore lämpligast, att domstolen, såsom förut ägt rum, höll sitt sammanträde på själva korrektionshuset, emedan Reinholt sedan en längre tid tillbaka var sjuk och behövde vård. Den 7 november samma år rapporterade Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket till Svea hovrätt, att förhör hållits med Reinholt inför Stockholms stads södra kämnersrätt, varvid åter igen komminister I. Tulinberg fungerat som tolk. Reinholt hade vidhållit sin bekännelse. Styrelsen omnämnde, att Reinholt varit sjuklig sedan en tid tillbaka, men att detta enligt infordrat läkarbetyg icke kunde anses lägga hinder i vägen för hans avförande till rannsakningsorten. Den 28 november samma år begärde Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, att Konungens befallningshavande i Stockholms län skulle ombesörja transporten av Reinholt till länshäktet i Piteå, sedan Svea hovrätt nu förordnat, att ytterligare rannsakning i målet skulle äga rum inför Neder Torneå och Carl Gustafs socknars häradsrätt. Styrelsen påpekade dock, att Reinholt icke fick lämnas utan omsorg under transporten, emedan han var sjuk och svag på grund av det »långwariga ensliga häcktet». överförandet av Reinholt till länshäktet i Piteå fördröjdes emellertid och Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket fick den 27 juni 1836 en påminnelse därom och befallning att avgiva förklaring över det långvariga dröjsmålet. Styrelsen avgav sitt svar den 23 juli, varav framgick, att Reinholt först den 16 maj lämnat Långholmen. Reinholts sjukdom hade så till den grad förvärrats strax efter det, att Styrelsen begärt, att Konungens befallningshavande skulle ordna med transporten, att han omöjligen kunde transporteras så lång väg under den kalla årstiden. Styrelsens ordförande och ledamöter hade besökt Reinholt varje vecka på korrektionsinrättningens sjukhus.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=