16 behandlades dessa problem under senare delen av 1700-talet av bl.a. de båda tyska rättslärda Johann Christian von Quistorp och Gallus Aloys Kleinschrod. Den förstnämnde, som bl.a. blev bisittare i den svenska »tribunal- och över-appellations-domstolen» i Wismar, utgav 1774, medan han ännu var justitieråd och lärare vid det 1760 upprättade Friedrichsuniversitetet i Biitzow, en skrift med titeln: »Rechtliches Erachten, wie in Ermangelung eines vollständigen Beweises, wider einen Angeschuldigten bey vorhandenen genugsamen Verdacht, zu verfahren sey, besonders an denjenigen Oerten, wo die Tortur abgeschaffet worden?», samt 1796, sedan han kommit i svensk tjänst, »Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts», vari han försökte finna lösning på de nyssnämnda problemen. G. A. Kleinschrod, som var hovråd och professor i Wurzburg, behandlade bl.a. dessa frågor i sina 1797—1805 utgivna »Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe». Som framgår av själva titeln på v. Quistorps första arbete, har han uppmärksammat det problem och den svårighet, som nämnts tidigare i detta kapitel, nämligen svårigheten att få fram fullt bevis enligt den legala bevisteoriens regler i ett brottmål, där det förelåg ett halvt eller mera än ett halvt bevis men inget erkännande, då man var förbjuden att tillgripa tortyr.^2 I sådana brottmål, där den anklagade skulle ha dömts till döden, om det förelegat fullt bevis, d.v.s. om det förelegat bekännelse eller två vittnens samstämmiga vittnesmål, måste man enligt v. Quistorp först och främst skilja mellan sådana brott, som omedelbart störa statens lugn och säkerhet, såsom rån, brand, mord, kvalificerad stöld, och andra brott, som ehuru allvarliga dock icke störa lugnet och säkerheten i staten. Om i brottmål av det första slaget det för domaren är omöjligt att erhålla fullständig visshet på grund av den anklagades ondska och halsstarrighet och om man försökt olika medel att få fram sanningen såsom täta besök av präster, som förmanat den anklagade att säga sanningen, då skall man enligt V. Quistorp i sådana fall, där det föreligger halvt bevis, som icke kan försvagas, taga hänsyn till den anklagades tidigare levnadsvandel. Visar det sig härvid, att den anklagade tidigare gjort sig skyldig till liknande brott och han alltså själv givit anledning till misstanken, då kan man döma honom till livstids fängelsestraff, varvid han skall hållas i måttfullt men dock regelbundet arbete. Om den anklagade icke har ett brottsligt förflutet, så kan man nöja sig med att sätta in honom i fängelse under cirka två år, under vilken tid han skall utföra ett måttfullt arbete. Under denna tid, när den anklagade sitter i fängelse, skall man på olika sätt försöka få fram närmare upp- ** von Quistorp, Rechtliches Erachten, s. 15 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=