173 i trappan till det rum, där Hammarberg haft kläderna förvarade. Det föreföll vidare sannolikt, att Hammarbergs uppgift om att han legat i sin säng under natten var oriktig, ty bädden hade varit orörd på morgonen. Vid sökandet efter Persson hade Hammarberg tydligt undvikit den plats, där Perssons döda kropp låg. Slutligen hade Hammarberg med Anna Pehrsdotter och andra fångar i landshäktet haft åtskilliga samtal angående nödvändigheten att neka och faran av de nämnda blodfläckarna. På grund av att såväl Hammarberg som Perssons hustru Anna Pehrsdotter nekade till de anklagelser, som riktades mot dem, men då samtidigt de relaterade omständigheterna, vilkas riktighet till en del hade kunnat styrkas av enskilda vittnen, voro så besvärande, fann häradsrätten, att den icke enligt lagen kunde fälla Hammarberg i brist på fullt bevis men att saken enl. RB 17: 32 och kungl. förordning den 20 januari 1779 borde lämnas till framtiden, då den kunde varda uppenbar. Hammarberg och Anna Pehrsdotter dömdes däremot för horsbrott till böter. Hammarberg ansågs försvarslös och skulle överlämnas till Kunglig befallningshavande. Häradsrättens dom föll den 2 april 1829. Svea hovrätts utslag kom den 30 september samma år. Det innebar, att Hammarberg skulle sättas på bekännelse på Långholmen. Anna Pehrsdotters dom på böter fastställdes. Kungl. Maj:t fastställde utslaget den 14 december 1829 och Hammarberg insattes på bekännelse på Södra korrektionsinrättningen, Långholmen, den 2 februari 1830. I ett kungl. brev av den 30 juni 1832, i vilket Kungl. Maj:t förordnar, att Hammarberg skall ytterligare kvarhållas för bekännelse, säges, »att Hammarberg ännu fortfar att förneka dessa brott samt försäkra sin oskulld och osannfärdigheten af de vittnesintyg, som angående honom blifvit afgifne, äfvensomatt Hammarberg, i öfrigt inbunden och hycklande, ådagalagt ett hårdt och gensträfvigt lynne samt med köld och liknöjdhet emottagit honommeddelde Christendomens sanningar ...» Liknande uttryck finner man även i det kungl. brev av den 27 juli 1833, genomvilket Kungl. Maj:t förordnadeomytterligarekvarhållandeav Hammarberg. Det säges där, att Kungl. Maj:t »inhämtat, att Hammarberg ännu fortfar att med ovanlig fräckhet förneka sin illgerning och försäkra om sin oskuld, äfvensom att han för öfrigt är inbunden och hycklande, samt tyckes använda det största bemödande att tillsluta sin själ för alla föreställningar; . . .». Det är tydligt, att Kungl. Maj:ts uttalanden grunda sig på fängelseprästens rapporter omHammarberg. Det kungl. brevet av den 19 juli 1834, även det med förordnande om ytterligare kvarhållande, innehåller icke fullt så många negativa omdömen om Hammarberg som de båda föregående. Dock säges det, att Hammarberg »med förr visad fräckhet» fortsätter att förneka brottet men sam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=