15 målet krävde ytterligare undersökning, t.ex. när målet tagits upp vid orätt domstol eller av inkompetent domare.'^ Från den romersk-kanoniska rätten recipierades detta sätt att handlägga ett mål, där det icke förelåg fullt bevis men väl mera än ett halvt, i den italiensk-romerska och den tysk-romerska samt i den svenska rätten. I viss utsträckning infördes det även i dansk rätt. Mot detta rättsinstitut, absolutio ab instantia, höjdes visserligen en del kritiska röster under 1600-talet, varvid man bl.a. rekommenderade införandet av det romersk-rättsliga ampliatio,^ men sålänge det var tillåtet att använda tortyr för att frampressa ett erkännande och på så sätt erhålla fullt bevis, innebar detta uppskjutande av målens avgörande, som absolutio ab instantia innebar, icke något större problem, vilket det däremot blev efter det att man under inflytande från upplysningstidens ideologier började förbjuda användandet av tortyr.^ I Preussen avskaffade Fredrik den store tortyren 1740, under de följande årtiondena utfärdades liknande förbud i de andra tyska staterna och 1776 förbjöds den i österrike.^® Nu uppstod frågan, hur man skulle kunna förmå de för svåra brott misstänkta att bekänna. Skulle man låta den misstänkte och anklagade förbli kvar i fängelset i väntan på att en bekännelse skulle mogna fram eller nya bevis skulle framkomma, eller skulle man släppa den anklagade fri efter det att han avlagt värjemålsed? Kunde det anses riktigt, att man höll en dylik anklagad kvar i fängelse, då han icke var dömd för något brott, skulle man icke blott internera honom på något annat sätt för att skydda samhället för en presumtiv brottsling? I praxis försökte man lösa problemet på olika sätt, ofta olika från fall till fall, tills man i början av 1800-talet nådde fram till en gemensam norm, den s.k. allmänna tyska inkvisitionsprocessen, vilken kodifierades i de lagar, som vid denna tid utfärdades i de olika tyska staterna.^^ Inom doktrinen hade man dessförinnan på 1700-talet framfört olika åsikter om dessa problem, vilka åsikter synas vara av allra största intresse även för förståelsen av den svenska rättsutvecklingen på detta område. Sålunda ^ Matthaeus, De criminibus . . comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 178 ff., 181 ff.; Mittermaier, Das deutsche Strafverfahren, II, 1827, s. 312 ff. * Matthaeus, De criminibus, comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; Kleinschrod, Abhandlungen, I, s. 173 ff. ® Se härom bl.a. H. Gerland, Der deutsche Strafprozess, 1927, s. 22; Lagkommittéens Förslag till Allmän Criminallag, 1832, s. 120. E. Anners, Humanitet och rationalism, 1965, s. 77, 84. “ Se härtill E. Döhring, Geschichte der deutschen Rechtspflege seit 1500, 1953, s. 319 f.; Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, s. 470 f.; Gerland, Der deutsche Strafprozess, s. 21; Lagkodifikationer: Österrike: Gesetz iiber Verbrechen, 1803; Preussen: Kriminalordnung, 1805; Bayern: Strafgesetzbuch, 1813.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=