160 och tysk-romersk rätt så välkända uttrycket, att i mål, som angå liv böra skälen, bevisen, vara »luce meridiana clariores». Flera av ledamöterna hänvisade till punkterna 31 och 35 i domarreglerna samt de nyssnämnda krigsartiklarna av år 1683, 19 och 22 §§, enligt vilka man icke kunde döma till döden, då det icke förelåg bindande bevis. Sammanfattningsvis kan man säga, att de flesta vota vittna om hur fullständigt man recipierat den legala bevisteoriens principer. Dock fanns det några ledamöter, som föreslog, att Jöns skulle dömas till döden. Till sist enades man dock om det beslutet att ställa Jöns under Guds dom, eftersom det endast fanns ett enda vittne, men för det att han förbannat sig, sin hustru och barn till domens dag, dömde man honom till ett års arbete vid Kalmar fästning. Hans hustru dömdes till fängelse på vatten och bröd under en månads tid. Av särskilt intresse är givetvis den omständigheten, att man tillät Jöns’ minderåriga barn att berätta inför såväl häradsrätten som hovrätten, vad de visste om brottet. Pojken var åtta och flickan elva år. Dock fingo de tydligen icke avlägga vittnesed och icke heller räknades gossens berättelse som fullt vittnesbörd men trots detta tillmättes gossens ord mycket stor vikt. Assessor Bering tolkade sålunda gossens vittnesbörd som ett Guds ingripande för att få dråpet uppklarat och straffat. Det är också typiskt för denna tids företrädare för den legala bevisteorien, att man flera gånger betonar, att pojken avgivit sitt vittnesbörd fullt frivilligt och utan tvång, trots att hovrättsprotokollen klart och tydligt vittna om att häradshövdingen hotat pojken med fångkistan, om han icke bekände, och att man i hovrätten hotat med straff för att han beljugit sin far. Man bör också lägga märke till den vikt man lade vid uppgifterna om likets reaktion, när den för brottet misstänkte gärningsmannen kom i kontakt med detsamma. Här föreligger en påfallande likhet med det s.k. bårprovet. Detta bevismedel var ju en irrationell ordal, en Gudsdom.® Det är intressant, att man så sent som 1720 i en hovrätt fäste så stort avseende vid vad som berättas ha hänt, då den för mord misstänkte rörde vid den döde. Här liksom vid bedömningen av brottet som sådant och med den fara, som var förknippad med den misstänkte mördarens nekande samt vid argumenteringen för vikten av fullt bevis kommer dåtidens religiösa syn på dessa frågor klart till synes. Det är icke blott världslig rätt, det är fråga om, utan även och framför allt gudomlig rättvisa, och det är själens salighet det gäller. Vid avgörandet av målet synes hovrätten ha menat, att det fanns ett vittne, nämligen medfången, som hört den åtalade Jöns tala i sömnen samt ytterligare mycket starka indicier. Till detta kom så den minderårige ® Om bårprövning se bl.a. G. Hedberg, Bårprövning i Sverige, 1969, och där anförd litteratur.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=