14 medel sökte få fram ett erkännande, om det för övrigt förelåg mera än ett halvt bevis och domaren själv var benägen att tro, att den anklagade var skyldig. Så började man använda sig av tortyr för att frampressa ett erkännande, ehuru man tidigare understrukit, att erkännandet skulle vara spontant och frivilligt avgivet för att kunna ha något bevisvärde. År 1252 tillät Innocentius IV användandet av tortyr vid inkvisitionsdomstolarna. Lyckades man icke på något sätt få fram fullt bevis, kunde man icke döma den anklagade skyldig mot hans eget nekande, men om det i ett dylikt mål förelåg mera än halvt bevis, så kunde man ställa målet på framtiden, vilket innebar, att man icke slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att, om nya bevis skulle framkomma, ånyo upptaga målet till behandling och avgörande. Anklagelsetillståndet perpetuerades alltså.^ Detta sätt att handlägga ett mål finner man redan i Liber extra, somGregorius IXlät utgiva 1234.^ På 1500-talet finner man så bl.a. hos den italienske rättslärde Giulio Claro (Julius Clarus) den terminologi, som sedermera komatt användas vid ett dylikt handläggande av mål, nämligen absolutio stantibus rebus eller absolutio stantibus rebus prout stant.^ Under de följande århundradena komman att använda även uttrycket absolutio ab instantia. Sålunda möter man denna sistnämnda terminologi hos A. Matthaeus, C. F. Harprecht, J. C. von Quistorp och G. A. Kleinschrod, liksomäven hos de rättslärda under 1800-talet.® Vissa rättslärda sågo i detta institut, absolutio ab instantia, vissa likheter med och en vidareutveckling av det romersk-rättsliga institutet ampliatio, som innebar, att domstolen uppsköt avgörandet av målet, om saken icke föreföll klar och uppenbar utan krävde vidare undersökning. Skillnaden låg däri, att vid ampliatio var det samma domstol, som fällde avgörandet även vid det andra rättegångstillfället. Den anklagade förvarades under tiden mellan rättegångstillfällena i fängelse. Vid absolutio ab instantia blev det ofta en ny domstol, som fick avgöra målet, när det åter togs upp till avgörande, och dessutom förelåg även den skillnaden, att absolutio ab instantia kunde komma i fråga även i andra fall, än när * Chr. Naumann, Om tortur, absolutio ab instantia och anklagades insättande på bekännelse, enligt Svensk lag. — Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. af Chr. Naumann, 1864, s. 619. < X, 2, 1, 15. ® Julius Clarus, Liber V, Sent., Practica criminal., quaestio 62, n:o 2. * Chr. F. Harprecht, De absolutio ab instantia, Tubingae 1747; A. Matthaeus, De criminibus ad lib. XLVII et XLVIII Dig. commentarivs, 1644, comm. ad lib. 48, tit. 17, c. 2; J. Chr. von Quistorp, Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts, II, 1796, s. 420 ff.; G. A. Kleinschrod, Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe, I, 1797, s. 165 ff.; C. J. A. Mittermaier, Die Lehre vom Beweise in deutschen Strafprozesse . . ., 1837, s. 469.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=