Kap. 7. Kasuistik Som illustration till framställningen av institutets »insättande på bekännelse» tillämpning i svensk rättspraxis skall här återges några typiska fall från 1700- och 1800-talen. Casus 1 Det första fallet handlar om den för dråp misstänkte salpetersjudaren Jöns Jönsson, som hade sitt hem i närheten av Kalmar.^ Dråpet skulle ha begåtts den 15 november 1718 i torpet Trullsmåhlan. Den dräpte var torparen och salpetersjudaren Olof Nilsson. Jöns och Olof hade kommit osams om det av Jöns ägda, men av Olof bebodda torpet Måhlan. Olof hade trots varningar från bonden Per Larsson begivit sig till Jöns’ hem en fredag middag för att tala med Jöns om torpet. På lördagmorgonen blev han funnen ihjälslagen strax intill Jöns’ stuga. De skador, som funnos på Olofs döda kropp, voro av den arten, att de icke hade kunnat uppkomma genom eget förvållande. Hela huvudet och käftarna voro enligt förhörsprotokollen sönderslagna, och det hade icke skett genom avlossandet av något skott, ty det fanns inget kulhål genom huvudet. Dessutom hade icke Olof själv kunnat kasta sin mössa och sina vantar pä den plats i Jöns’ åkerlycka, där de påträffats. Slutligen hade icke blodet, om det varit fråga om ett bösskott, kunnat stänka från den plats, där den döde låg, upp på grindstolpen. De indicier och vittnesmål, som talade mot Jöns, voro följande: Det var känt, att Jöns och Olof varit oense om torpet Måhlan och att Jöns önskade komma åt torpet. Det var även helt klart, att Olof besökt Jöns’ stuga på fredagen samt att Olof och Jöns hade setts lämna stugan tillsammans, varvid Jöns hade haft yxa med sig. * Källor: Crlminalprotocoller pro annis 1719—1722, vol. nr 105 och 107, Göta hovrätts arkiv, Jönköping, samt Rådsprotokoll i justitieärender 1720, protokoll 4 april 1720, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=