155 Enligt 1803 års brev skulle den, i fråga om vilken det kunde bli fråga ominsättande på bekännelse, vara misstänkt och anklagad för grovt brott samt vara i det närmaste överbevisad om att ha begått brottet. Man kan då fråga sig, om det alltid förelåg så överväldigande bevisning, att man hade skäl nog för ett insättande på bekännelse, eller kunde det hända, att man tillgrep denna formav internering för att oskadliggöra politiskt obekväma personer eller personer, som man önskade oskadliggöra utifrån andra bevekelsegrunder? Det arkivmaterial, som jag har gått igenom, tyder på att det som regel verkligen förelåg mycket starka bevis mot dem, som sattes in på bekännelse, och att de i de flesta fall skulle ha fällts på indicier, om man tillämpat fri bevisprövning. Jag har icke funnit, att man använt sig av institutet »insättande på bekännelse» för att oskadliggöra politiskt misshagliga personer eller för att utifrån andra bevekelsegrunder internera några personer. Man synes i samtliga fall ha handlat i den övertygelsen, att man verkligen haft med en brottsling att göra.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=