154 skäl för insättandet, att det förelåg mera än halvt bevis och att vederbörande var i det närmaste överbevisad, så att blott hans bekännelse fattades, och därför borde han sättas på bekännelse. Av en sådan formulering framgår det fullt klart, att huvudändamålet med fängelsevistelsen var att pressa framen bekännelse, icke att skydda övriga samhällsmedborgare för en farlig brottsling. Givetvis kunde man säga, att de grova brott, för vilka de voro anklagade, i och för sig visade, att det var fråga om för allmänna säkerheten farliga individer, varför detta rekvisit fanns underförstått med, ehuru icke skriftligt angivet. Men om huvudändamålet med insättandet var frampressandet av ett erkännande, då är det naturligt, att man på 1800-talet ansåg insättandet på bekännelse som en form av svårare fängelse och en tillämpning av bestämmelserna i RB 17: 37, och då ligger det nära till hands att uppfatta detta inspärrande i fängelse som en form av tortyr. Några gånger finner man en formulering, som tydligt anger, att man betraktade dessa bekännelsefångar som verkliga brottslingar, ehuru de icke blivit av domstol fällda för de brott, som de anklagats för. Det heter sålunda i Kungl. Maj:ts justitierevisions protokoll den 16 juni 1783 angående de för röveri och mord misstänkta E. Söderberg och J. Magnusson, mot vilka starka bevis talade, att för att brotten »ej må medföra för dem undgående av all olägenhet hemställer hovrätten ( =Göta hovrätt) underdånigst omicke S. och J. M., som äga ganska ringa insikt uti kristendomen, måtte till försök huruvida de under flitig undervisning däruti kunde förmås till uppriktig bekännelse, på behaglig tid hållas uppå särskilda Kronans fästningar .. .».^^ Ett liknande fall påträffar man i Kungl. Maj:ts justitierevisions protokoll av den 9 augusti 1784 angående de för mordbrand misstänkta och anklagade G. Björklund och N. Moberg. Göta hovrätt hade funnit, att det förelåg starka bevis mot dem båda och ansåg därför, »att deras halsstarriga nekande icke synes böra tjäna dem till undvikande av all påföljd och . . .».^® Av dessa sist anförda exempel framgår icke blott, att man betraktade de för brott misstänkta och anklagade som verkliga brottslingar utan även att »insättandet på bekännelse» ansågs som en form av straff. väckt allmän fruktan och fasa i orten), RA. Kungl. brev 27/1 1850 till Styr. över . . . ang. Jonas Peter Andersson (se även Styr:s över . . . prot. o. reg. 22/3 1850); Kungl. brev 7/12 1852 till samma styrelse ang. C. P. Danielsson Ros, A. O. Danielsson Ros, A. Andersson o. E. Torkelsson. Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA. Kongl. Majas Justitierevisions Protocoller för år 1783, Förra delen pag. 1291, RA. Kongl. Majas Justitierevisions Protocoller för år 1784, Senare delen, pag. 245, RA. Ytterligare ett dylikt ex. finnes från 13/2 1786, Kongl. Majas Justitierevisions protocoller för år 1786, pag. 374 ang. Jacob Bergström, RA. 2«
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=