152 var den dåtida folkliga benämningen på just arsenik. Även de manliga fångarna voro ju ofta misstänkta för mord, men i intet av de 104 fallen från 1825—1869 voro de misstänkta för att ha dödat medelst gift. Männen voro oftast misstänkta för att medelst våldshandlingar, skjutvapen eller mordbrand ha dödat sina offer. För ett sådant mordsätt misstänktes däremot endast två av kvinnorna. De misstänktes ha dödat sina offer medelst yxhugg. Det låg tydligen närmare till hands för kvinnorna, som väl ofta voro männen underlägsna i styrka, att gripa till försåtlig list än våldshandlingar. En typisk kvinnlig brottstyp är fosterfördrivning. För dylikt brott misstänktes två av de 15 kvinnorna. Däremot finner man, hur i tre fall barnafadern tog livet av sitt utomäktenskapligt födda barn. Typiskt manliga brott äro givetvis mord i samband med våldtäkt, vidare incest och tidelag men tydligen även sådana brott som rån, rånmord och penningförfalskning. Man bör i detta sammanhang även observera motiven för de mord, för vilka kvinnorna voro misstänkta. I icke mindre än 6 fall rörde det sig om mord på den äkta mannen eller på den man, med vilken kvinnan sammanbodde. Av männen misstänktes däremot blott 3 för att ha dödat sina hustrur och en för att ha mördat den kvinna, med vilken han tidigare haft sällskap. Det synes vara det gamla manssamhället, som avspeglar sig i sistnämnda jämförelse. Om det uppstod oenighet och misshälligheter mellan makarna eller man tröttnade på varandra, var det lättare för mannen att skaffa sig kompensation än för den till hemmet hänvisade kvinnan. Likaså var det icke så lätt för kvinnan att bryta upp och lämna hemoch barn, om mannen missbrukade alkohol och/eller misshandlade sin hustru. Om i dylika fall situationen tedde sig outhärdlig för kvinnan, låg det tydligen närmre till hands för henne än för mannen att gripa till gift eller i något fall våld för att döda och därmed befria sig från den förhatliga andra parten. I några fall finner man, att anledningen till mordet varit svartsjuka och/ eller önskan att röja sin älskades äkta man eller hustru ur vägen. Detta mordmotiv kan dock icke betecknas som typiskt manligt eller kvinnligt. Det förekommer med ungefär samma frekvens hos både männen och kvinnorna. Anförda skäl för besluten ominsättande pä bekännelse Som ovan omnämnts, upptog det kungl. brevet 1803 som rekvisit för insättande på bekännelse, att vederbörande, somvar anklagad för grovt brott och i det närmaste överbevisad om att ha begått detsamma, ehuru han nekade därtill, skulle ha ådagalagt sådan ondska och vanart, att hans
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=