150 utan att ha bekänt. Kvinnan bekände icke heller det brott, som hon var misstänkt för, men frisläpptes efter 5 år och 1 månad. Beträffande könsfördelningen kan noteras, att av de undersökta fallen från 1825—1869 voro 104 män och 15 kvinnor, vilket innebär, att kvinnorna utgjorde ca 12,7 ®/o av alla fallen. Denna procentsats överensstämmer helt med den samtida generella brottsligheten bland kvinnor. Civilstånd och social bakgrund Som framgår av förteckningen över bekännelsefångarna 1825—1869, voro påfallande många gifta. Härutinnan synas de ha skilt sig från brottsUngarna i gemen, bland vilka antalet ogifta genomgående var störst. Det är dock svårt att få fram någon exakt uppgift på relationen mellan gifta och ogifta, då uppgift om civilstånd saknas i många fall. För icke mindre än 41 män saknas uppgift omcivilstånd, men av den återstående gruppen voro 36 gifta, 25 ogifta och 2 änkemän. Motsvarande uppgifter för kvinnorna äro: 1 fall obekant civilstånd, 10 gifta, 1 ogift och 3 änkor. Om bekännelsefångarnas sociala bakgrund kan man säga, att de som regel tillhörde samhällets lägre skikt. Dock voro icke få av dem bönder och ett par av dem t.o.m. nämndemän. Det är det gamla bondesamhället med sina bönder, torpare, drängar, pigor, soldater, smeder och skräddare m.fl., som speglas i förteckningen över yrken, och det är ett fattig-Sverige, somavtecknar sig i dessa bekännelsefångars personhistorier. Samma intryck får man även av det tidigare källmaterialet. Det är ytterst få bekännelsefångar, som tillhöra samhällets högsta skikt. Dock finns det även sådana. Den mest kände var och är väl generalen Karl Fredrik Pechlin, som efter mordet på Gustav III sattes på bekännelse på Varbergs fästning, där han dog 1796.*^ Huruvida änkan Ingrid Christiansdotter Drake och hennes son Fredrich Drake, vilka sattes på bekännelse, misstänkta för mord, år 1773, modern i Stockholm och sonen på Nya Elfsborgs fästning tillhörde samhällets högre skikt är tvivelaktigt.^'* 1806 sattes emellertid en adelsdam på bekännelse, misstänkt för mord på make och två barn, nämligen fru Metta Fock. Hon bekände med tiden och avrättades 1810.*^ De här nämnda fallen, som tillhörde samhällets högre skikt, äro dock att beteckna som undantag, vilka bekräfta regeln. Naturligtvis finns det bekännelsefångar, som, socialt sett, intaga en mellanställning. Som exempel härpå kan anföras lantbrukaren och källarmästaren Anders August Arosin (eller Martin), som vid mitten av 1800talet misstänktes och anklagades för mord på ett gossebarn, till vilket han Om K. F. Pechlin se bl.a. Hj. Lindeberg, En ränksmidare, 1928. Rådsprotokoll 30/3 1773, del I, s. 1110, och 30/4 1773, del I, s. 1547, RA. Om fru Metta Fock se bl.a. Y. Lyttkens, Trefalt mord?, 1956, och C. Krantz, Under järnkronan, 1963, s. 174 ff. —M. Fock sattes på Carlstens fästning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=