148 tidigare förvarades på Sveaborg återfinnes icke senare på de svenska fästningarna efter Finlands skiljande från Sverige, men samtidigt finner man i det bevarade aktmaterialet, att finska bekännelsefångar, som förvarades i Sverige i åtminstone ett par fall utlämnades till ryske befälhavaren på Åland, som fick vidarebefordra fångarna och deras ärenden. De nämnda två fallen skulle kunna tyda på att man löste frågorna om dessa bekännelsefångars utlämnande från fall till fall, men att man därvid följde en viss utarbetad och tillämpad rutin. För det första tog man hänsyn till var det brott blivit begånget, för vilket vederbörande bekännelsefånge var misstänkt, och om rätt forum var finsk eller svensk domstol. Vidare tog man hänsyn till vederbörandes nationella tillhörighet. För de finnar, som sutto på bekännelse i Sverige, följde man så den rutinen, att deras ärenden först behandlades i Fiögsta domstolen, varefter målen underställdes Kungl. Maj:t. I de två fall, som jag lyckats uppspåra, föreslog Ffögsta domstolen i det första, att vederbörande finne skulle kvarhållas på Kristianstads fästning. Kungl. Maj:ts utslag löd emellertid: »Då det brott, hwarföre Kaletin blifwit angifwen och för hwilket han nu hålles på bekännelse å Christianstads fästning, är föröwadt uti Finland samt således, derest det med Kaletins qwarhållande å fästning åsyftade ändamål, eller hans bekännelse af det emot honomangifna brott, skulle winnas under fästningens fortsättande och Kaletins afdömande icke tillhörde Swensk Domstol, så fann Kongl. Maj:t gott förordna, det skulle Kaletin, som dessutom är infödd Finne, genom Kongl. Maj:ts Befallningshafwande uti Christianstad försorg afsändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Stockholms Län, som skulle föranstalta att Kaletin blefwe öfwerlämnad till Ryske Befälhafwaren på Åland med uppgift om det mot Kaletin angifne brott, huruledes han derföre blifwit dömd och sättet, hwarpå han hit till Swerige öfwerkommit».® Man överlämnade med andra ord den i Sverige på bekännelse insatte finnen åt den ryske befälhavaren, vilken därefter, fick vidarebefordra fången och hans ärende. På ett likartat sätt avgjorde Kungl. Maj:t frågan om en kvinnlig bekännelsefånges hemsändande till Finland, överståthållarämbetet i Stockholm samt Högsta domstolen föreslogo, att kvinnan borde kvarhållas, tills man via diplomatisk skriftväxling med det ryska hovet fått frågan avgjord, hur hon borde återsändas till Finland. Däremot var man i detta fall helt på det klara över att hon icke borde vara kvar i Sverige. Kungl. Maj:t beslöt emellertid, att man skulle förfara med denna kvinnliga bekännelsefånge »i likhet med flere andre för i Finland begångna brott här i Riket häktade personer, samt i följe deraf hon genomöfwer Ståthållare Embetets försorg, öfwerlämnas till Ryske Befälhafwaren på Åland, som wid hennes emot- ® Statsrådsprotokoll I justitieärender för år 1810. Prot. 28/9 1810. RA. Se även Högsta Domstolens protocoller 1810, 2:a bandet, 19/9 1810, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=