147 År 1865: anklagade 37.055 (3.118 kv.). Frikända eller åt saken ej fällda eller under framtiden ställda: 5.757. Av de för grövre brott anklagade hade 8 blivit ställda under framtiden. Av dessa statistiska uppgifter kan man utläsa, att antalet bekännelsefångar var mycket ringa i förhållande till den totala mängden inspärrade brottslingar, så länge institutet »insättande på bekännelse» tillämpades i svensk rättspraxis. Visserligen är det en ansvällning i början av 1800-talet, men så sjunker antalet åter igen. Man kan icke säga, att institutet var i flitigt bruk. Som tidigare framhållits, var denna omständighet, att antalet bekännelsefångar var så relativt ringa, sannolikt en av orsakerna till att man icke intresserade sig mera för dem. De försvunno i mängden av andra fångar. En annan iakttagelse som man kan göra, när det gäller dessa statistiska uppgifter, är den, att parallellt med att antalet bekännelsefångar sjunker, minskar också antalet mål, där man ställt saken under framtiden, då den kunde varda uppenbar. Man finner med andra ord, hur benägenheten hos domstolarna att definitivt avgöra och således slutligt skilja sig från målen tilltar. Denna utveckling sammanhänger givetvis med den successiva övergången till en fri bevisprövning. Av den redovisade gruppen bekännelsefångar från tidsperioden 1825— 1869 framgår vidare, att de olika hovrätterna tydligen skilde sig från varandra i fråga om denna ambition att slutligt avgöra målen. Av de redovisade 119 fallen hade 1 handlagts av krigshovrätten, 11 av hovrätten över Skåne och Blekinge, 40 av Svea hovrätt och icke mindre än 67 av Göta hovrätt. Att antalet fall var så lågt vid hovrätten över Skåne och Blekinge låter sig väl förklaras dels av en tydlig ambition att definitivt avgöra de handlagda målen och dels därav att det totala antalet handlagda brottmål vid hovrätten över Skåne och Blekinge som regel icke uppgick till hälften av antalet handlagda brottmål vid Svea eller Göta hovrätt. Däremot var antalet handlagda brottmål vid Svea hovrätt genomgående något högre än det vid Göta hovrätt. Vid Göta hovrätt var man alltså minst benägen att genast fria eller fälla. En fråga som bör besvaras i detta sammanhang, är den om hur man gjorde med de svenska fångarna i Finland och de finska i Sverige, då Finland kom under ryskt välde. Revisionssekreteraren L. P. Risell anmärkte i sin tidigare här citerade reseberättelse efter besöken i landets arbetsinrättningar och fästningar 1819—1820, att de flesta fästningsfångarna blevo försatta på fri fot, när Finland avträddes till Ryssland.”^ Detta påpekande synes till viss del ha gällt även de s.k. bekännelsefångarna, ty de svenska bekännelsefångar, som ^ Risell, Underdånig Berättelse, s. 34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=