143 Sveaborg finns inga listor före 1791, ehuru det framgår av annat källmaterial, att man även dessförinnan hyste bekännelsefångar på nämnda fästning. På 1790-talet tillkomma fånglistorna från Svartholms, Kalmar, Kristianstads, Landskrona, Malmöhus’ och Vaxholms fästningar. Från och med februari månad 1808 upphör insändandet av fånglistor från de finska fästningarna. Till dessa fånglistor från fästningarna komma så listorna från spinnhusen samt korrektionsinrättningarna i Stockholm. Genom att sammanställa de upplysningar, man får om bekännelsefångarna i rådsprotokollen, hovrättsprotokollen, fånglistorna och protokollen från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket (Fångvårdsstyrelsen), kan man emellertid få en rätt god bild av frekvensen rörande insättandet på bekännelse. Någon exakt statistik blir det dock icke dels på grund av det nämnda källmaterialets brister och dels på grund av att terminologien i dessa fånglistor icke alltid är helt otvetydig. Sålunda börjar man först omkring 1780 sätta ut »på bekännelse» i listorna som beteckning för de fångar, som voro insatta på bekännelse. Tidigare, men i vissa fall även efter nämnda tidpunkt, dölja sig dessa bekännelsefångar under beteckningen »på behaglig tid», dvs. det anges i fånglistorna, att vederbörande fånge är insatt på behaglig tid, men denna grupp fångar, som sitter på behaglig tid, innefattar även lösdrivare m.fl. Termen »på behaglig tid» övergår dock omkring 1800 till att beteckna de försvarslösa. Det kan i detta sammanhang även observeras, att på 1800-talet var arbetsnamnet på bekännelsefångarna i rullor och listor »bekännare» eller »delinquent». För 1800-talet är det lättare att få fram korrekta statistiska uppgifter, framför allt efter inrättandet av Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket 1825, då man kan hämta fram upplysningar även ur denna styrelses arkivmaterial angående dessa bekännelsefångar. Detta är också anledningen till att jag särskilt noga har studerat de för grova brott misstänkta och anklagade, som sattes på bekännelse under åren 1825—1869, och att jag sammanställt en tablå över dem." Antalet bekännelsefångar Som redan påpekats förekomdet redan under 1500-talet, att man satte för grova brott misstänkta och anklagade personer på bekännelse, men antalet bekännelsefångar synes ha varit ytterst ringa ända fram till slutet av 1700-talet. För tiden före 1750 har jag icke lyckats få fram någon tillförlitlig statistik, men av genomgånget domstolsmaterial att döma var frekvensen mycket låg. Under tidsperioden 1755—1782 synes antalet bekännelsefångar per år i hela landet, dvs. inklusive Finland, ha varierat mellan 1 och 4, medan det under 1780-talet rörde sig om4 till 6 per år. 1790 torde ® Se nedan bil. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=