141 År 1814 biföll Kungl. Maj:t lösgivning av hustrun Ingeborg Nilsdotter Törnros, som var anklagad för mord och mordbrand och suttit på bekännelse sedan 1792. 1814 satt hon på spinnhuset i Norrköping. Det uppges om henne, att hon fortsatte att neka till brotten, uppförde sig klanderfritt men led av försvagad hälsa. Hon fick alltså sitta på bekännelse i 22 år.i2 De ovannämnda fallen äro visserligen att beteckna som undantagsfall men visa dock, att man även i början på 1800-talet som bekännelsefånge kunde få tillbringa en för nutida betraktelsesätt skrämmande lång tid i fängelse, innan man ansågs mogen för lösgivning, trots att ingen fällande domhade avkunnats. Även den praxis, som man tycks ha följt under större delen av 1800-talet att låta bekännelsefångar sitta inspärrade i 10—12 år, innan de släpptes lösa, måste emellertid även den betecknas som ohygglig. Som justitieombudsmannen Fröman påpekade, så var det först pa 1850talet, som man började tillämpa en mera human praxis, i det man släppte bekännelsefångarna fria efter ett par år. Man spårar i denna senare praxis ett inflytande från liberalismen och samtidigt från de nya idéer om straffprocessens utformning och den legala bevisteoriens värde, som gjorde sig gällande i hela Europa vid denna tid och som här berörts i det föregående. Som framgår av förteckningen i bilaga nedan över bekännelsefångar från omkring 1825 till 1860-talets slut och som även påpekades i riksdagen 1840 av justitieborgmästaren P. J. Lagergren bekände dessa på bekännelse insatta, om de över huvud bekände, i allmänhet efter relativt kort tid i fängelse eller så dröjde det många år.^^ Av de på förteckningen upptagna fångarna dröjde det i två fall ända upp till 12 respektive 14 år, innan vederbörande bekände. I detta sammanhang bör man även observera det relativt stora antal bekännelsefångar, som avledo under tiden de sutto inspärrade. Man kan av den nämnda förteckningen över bekännelsefångar även utläsa, att dessa bli villigare att bekänna omkring år 1850 och under de närmast därpå följande åren, vilket väl har sin förklaring däri, att det blev allt ovanligare, att de dömdes till döden, om de bekände. Det är emellertid riktigt, som justitieombudsmannen Fröman påpekade, att bekännelsevilligheten avtog från och med senare delen av 1850-talet, vilket faktum säkerligen berodde på, som JO Fröman antog, att de visste om, att de icke behövde sitta inspärrade på bekännelse så länge som tidigare. Statsrådsprotokoll över justitieärenden 2/11 1814, RA. Förteckningen återfinnes i bilaga I. Lagergrens yttrande, se ovan kap. 3, s. 81.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=