138 av Kungl. Maj:t, som genom en rapport om bekännelsefången Anders Nilsson blivit upplyst om att han blivit förmenad att läsa Guds ord. Uppgiften hade lämnats av kyrkoherde Cronsioe, som tydligen ansåg, att fången missbrukade läsningen av bibeln.®^ Kungl. Maj:t infordrade yttrande från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, varefter Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter om bekännelsefångarnas rätt att läsa Guds ord.®^ Enligt detta kungl. brev hade Styrelsen yttrat, att den »alltid ansett såsom en pligt att, jemte ett noggrant iakttagande af hvad i afseende på bekännelsefångars behandling är anbefaldt, rätta de bemödanden, som bordt användas för deras wäckelse till ånger och erkännande af sitt brott, efter hwarje sinnes art, böjelser och bildningsgrad; att således, om det uptäcktes, att hos en bekännelsefånge nekandet hämtade stöd af förströelsen att läsa och efter egen önskan ensidigt tolka Bibeln eller andra andeliga böcker, dessa blefwo honom temporärt fråntagna och hans själspröfning öfwerlemnades åt ensamheten: att denna lofliga utwäg mera än en gång föranledt till ånger och bekännelse». Styrelsen hade även yttrat, att den ansett, att religionens läror borde meddelas brottslingen endast såsom »upmuntran till sanningens språk, wäckelse till ånger och stöd för dess fortfarande». Kungl. Maj:t godtog emellertid icke detta resonemang utan yttrade: »Men som WI, wid underdånig föredragning häraf funnit läsningen af den Heliga Skrift ej böra fånge betagas; så wele WI derom Eder härmed i Nåder förständiga; dock att, derest på sätt I förmält, det särskilta fall någon gång inträffar, att en på bekännelse insatt fånge finnes göra sådant bruk af den Heliga Skrift eller andre andeliga böckers läsning, att han, i stället att deraf wäckas till ånger och erkännande af sitt brott endast ensidigt tolkar de sanningar, som deraf äro för honom att hämta samt begagnar denna läsning endast såsom en, emot ändamålet med fångens behandling, werkande förströelse, I då bören hos OSS i underdånighet anmäla så wäl detta förhållande, som ock huru widsträckt I ansen berörde läsning böra fången betagas, samt Wårt Nådiga beslut derom afwakta». Det vill synas, som om Kungl. Maj:t i detta fall intog en ur religiös synpunkt naturligare ståndpunkt än vederbörande fängelsepräst och Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket. Däremot är det kanske lättare att förstå den fängelseprästs handlande, som icke ville tillåta en sinnessjuk bekännelsefånge att undergå enskilt skriftermål och få avlösning. Fången i fråga var intagen på Långholmen och skulle enligt kunglig befallning av den 7 juni 1849 bli frisläppt, sedan han först hade blivit straffad för de brott, för vilka han blivit dömd, samt blivit skriftad och fått avlösning.®^ Fängelseprästen ifrågasatte emellertid, om det tillkomme ** Kungl. brev 14/12 1833. Styrrs över . . . kungl. remissdiarium nr 1, 1/1 1834, RA. *■* Kungl. brev 15/3 1834, Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA. Kungl. brev 7/6 1849, Styrrs ö.f.o.a. arkiv, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=