137 förmås till bekännelse af ett groft brott».®® Det bekymmersamma var blott, att predikantbefattningen vid fästningen hade blivit indragen i början av året och att ingen ny fångpredikant blivit förordnad. Risell hade talat med biskopen C. Fr. af Wingård om saken och därvid fått höra, att en skollärare under sommaren besökt fästningen och förrättat de prästerliga göromålen. Denne skollärare, som hade fått företaga sig alla resor på egen bekostnad, hade emellertid förklarat sig icke vidare kunna fortsätta med dessa resor. Detta i sin tur hade till följd, att Kungl. Maj:ts befallning om prästerlig andlig vård och påverkan på vederbörande bekännelsefånge icke kunde verkställas. Det hände vidare att den andliga vården av bekännelsefångarna ibland bedrevs efter något säregna principer. Det har tidigare här nämnts, att en bekännelsefånge icke fick deltaga i församlingens nattvardsfirande utan endast mottaga nattvarden i enrum, dvs. i sakristian.®® Man kunde då ha tänkt sig, att dessa bekännelsefångar kunde ha fått mottaga nattvarden enskilt inom fästningens eller fängelsets murar. I viss utsträckning fingo de väl också göra det, men i en skrivelse från Göta hovrätt den 22 februari 1774 till Kungl. Maj:t med hemställan om lösgivning av bekännelsefången Olof Nordenlöf omtalas, att han fört en stilla och kristlig levnad och med tålamod uthärdat det arbete man lagt på honom, och då man icke kan förvänta sig någon bekännelse, så föreslår hovrätten, att Nordenlöf sättes på fri fot »och såmedelst får tilfälle at utnytja sina salighetsmedel, som honom under arbetstiden icke mera än en enda gång, då han vid Stensprängningen blef skadad, warit tillåtit».®^ Av det anförda framgår tydligt, att man åtminstone vid denna tid var ytterst restriktiv, då det gällde att låta bekännelsefångarna få mottaga Herrens heliga nattvard. Även under 1800-talet hände det, att fängelseprästerna i enstaka fall utövade sin själavård på ett sätt, som till och med förvånade och upprörde samtidens människor. Det har sålunda tidigare här omnämnts, att man till och med i riksdagen 1834 påtalade, att bekännelsefångarna i Malmö icke tillätos den ringaste läsning, icke ens av bibeln.®- Riksdagmannen i fråga, som påtalade dessa förhållanden, professor Cederschjöld, hade också försökt få en ändring till stånd genom en framstöt hos vederbörande fängelsepräst. Denna säregna behandling av bekännelsefångarna kom att påtalas även Risell, Underdånig Berättelse, s. 21. Se ovan kap. 2, s. 40. Se härtill även Rådets justitieprotokoll 15/10 1818 och 18/8 1819, RA. Kongl. Majrts råds protokoll 1774, Förra delen, s. 978. Prot. i Justitierevisionen 14/3 1774, RA. ®- Se ovan kap. 3, s. 71. 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=