135 allvar söka bryta hans förhärdelse, och med godhet uppmuntra hans första steg på förbättringens bana. Brottslingen, i sin ensliga boning, öfverlemnad åt qvalfulla minnen och mörka betraktelser, bör anse sin själasörjare som ett fridens budskap, en medlare mellan ångern och himmelen. Uppfattas detta sköna kall med klar insigt, och utöfvas med andelig värma, så blifva ock dess verkningar mera välsignelserika än mången torde föreställa sig; talar religionen fruktlöst, så är intet hopp om förbättring mera öfrigt.»"® För att intensifiera den andliga vården föreslår kronprins Oscar, att det skall finnas heltidsanställda präster vid fånganstalterna, samt att prästernas levnadsvillkor skola förbättras. Fian föreslår också, att prästerna skola få biträdeshjälp i sin verksamhet. Kronprins Oscar nämner icke särskilt arbetet bland och med bekännelsefångarna men helt naturligt ingår även det i den föreslagna och lovordade själavården. Hur Intensivt prästerna besökte och förmanade bekännelsefångarna i praxis är svårt att avgöra, då prästerliga dagböcker saknas från äldre tid. Visserligen står det ofta i de fortlöpande rapporterna om dessa fångar, att de trots prästerskapets flitiga förmanande icke ännu bekänt, men denna formulering ger tyvärr ingen exakt kunskap om hur ofta prästerna besökte fångarna. En mer konkret bild av den prästerliga själavården ge de bevarade dagböcker från 1850- och 1860-talen, som fördes av de präster, som vid denna tid voro anställda på Långholmen.®” Det framgår av dessa dagboksanteckningar, att besöksfrekvensen hos bekännelsefångarna var mycket hög. Under stundom besökte pastor dem dagligen, men det vanliga synes ha varit, att de fingo besök varje vecka. Vissa tider kunde dock besöksfrekvensen sjunka till ett besök varannan vecka. Innan man koncentrerade bekännelsefångarna till endast några få, slutligen blott två, fånganstalter kunde det tydligen hända, att man förflyttade en bekännelsefånge från en anstalt till en annan för att pröva, om en annan fängelsepräst skulle lyckas förmå vederbörande fånge att bekänna. Sålunda beslöt Kungl. Maj:t den 11 mars 1824, att bekännelsefången Gustafva Kjellgren skulle flyttas från Malmö fästning till Varbergs för att försök skulle göras med en annan präst att få henne att bekänna. Prästen i Malmö, J. P. Lake, hade icke kommit någon vart med henne.®^ Särskilda bekymmer beredde helt naturligt de bekännelsefångar av utländsk börd, som icke förstodo svenska och kanske även voro främmande S. 123 f. Långholmens Centralfängelse, DagBok No 2, 1857—1864; Dag-Bok No 3, 1865— 1870, ULA. Dagboksanteckningarna äro förda för tiden 1/1 1857—30/4 1867 av fängelsepastor Johan Wadén, därefter av pastor Joh. Simonsson. Statsrådsprotokoll i justitieärender 1824, RA. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=