133 ställningen och Carl Erik Lindqvist, den siste bekännelsefången, överflyttades till kronohäktet."^ Den andliga vården eller själavården Till frågan om behandlingen av bekännelsefångarna hör även den om hur man i praxis utformade den andliga vården. Det har tidigare framhållits, huru redan på 1700-talet föreskrifter utfärdades om prästernas medverkan vid frampressandet av bekännelse. Ett par exempel må anföras, som belysa utformningen av dessa föreskrifter i enskilda fall. Ett relativt tidigt exempel finner man i det kungliga rådets protokoll i justitieärenden den 4 april 1720."^ Man hade i rådet föredragit handlingarna i ett mål, som inkommit från Göta hovrätt och gällde en salpetersjudare, Jöns Jönsson, som var misstänkt och anklagad för dråp. Då det förelåg mer än halvt bevis, men Jönsson nekade till gärningen, hade en del av hovrättens ledamöter föreslagit, att målet skulle ställas under Guds dom, men man hade även diskuterat, om man icke borde försöka få fram en bekännelse genom att låta antyda för mannen, att han var dömd och så låta honom beredas av prästerna inför den förestående avrättningen och därefter föra ut honom på avrättningsplatsen såsom om han skulle avrättas.’^ Rådet beslöt vid handläggningen av fallet, att nämnde Jöns Jönsson skulle föras ut till avrättningsplatsen såsom om han skulle undergå dödsstraffet, men skulle han icke då bekänna hela sanningen, så skulle han arbeta i två år i artillerismedjan vid Kalmar fästning och »prästerna under den tijden besöka honom och trachta där före att bringa honom med kraftiga och alfwarsamma föreställningar till en sann bekännelse»."'^ Ett annat exempel finner man i rådsprotokollet i justitierevisionen av den 10 juli 1775, vilket bland annat upptar protokollet från handläggningen av ett mål från Göta hovrätt, vilket gällde en man, Johan Jönsson, som var misstänkt och anklagad för mord."^ Det förelåg mycket starka bevis, men den misstänkte nekade till gärningen. Hovrätten hade hemställt, att Kungl. Maj:t i anledning av det kungl. brevet av den 11 november 1756 skulle tillåta, att den anklagade sändes till Varbergs fästning för att där Sc även fångrullan över bekännelsefångar å Långholmen. Rådsprotokoll i justitieärender 1720, prot. 4/4 1720; RA. — Prof. P.-E. Wallén, Lund, har gjort mig uppmärksam på detta rättsfall, för vilket jag framför mitt varma tack. Criminalprotocoller pro annis 1719—1722, vol. nr 107, Göta hovrätts arkiv, prot. 24/2 1720. Se även vol. 105, prot. 12/4 1720 och 30/5 1720. Det står Kalmar fästning i protokollet, men det skall uppenbarligen vara Karlskrona, där artilleri- och ankarsmedjan fanns. Rådsprotokoll 1775, Senare delen, s. 36. Protokoll i justitierevisionen den 10 juli 1775, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=