132 hållits förvarad i enskilt rum.®® Man anmodade då kommendanten att inkomma med en förklaring, varför han icke följt Kungl. Maj:ts föreskrifter, och samtidigt upplysa, huru länge dessa avvikelser från givna föreskrifter ägt rum, och om samma oordning fortfor. Kommendanten å Malmö fästning förklarade i sin svarsskrivelse, att man varit tvungen att sammanföra vissa bekännelsefångar på grund av pågående och av generaldirektören föreskriven reparation, varvid vissa celler blivit obeboeliga eller raserats, samt att det var omöjligt att hålla bekännelsefångarna isolerade från varandra på sjukhuset, dock hade man följt den principen att icke andra än med varandra obekanta bekännelsefångar fått komma tillsammans.®® Den fånge, för vilken rapporten avgivits, hade vistats på sjukhuset från mitten av augusti till slutet av september månad. Styrelsen lät sig tydligen nöja med denna förklaring väl medveten om att inom en nära framtid skulle alla bekännelsefångar sammanföras till Långholmen med dess nyinredda celler. Även på Långholmen uppstod emellertid så småningom problem med fångarnas isolering. Det var i samband med det vilda tumult och upplopp, som bröt ut på anstalten Luciadagen 1853, då stor förödelse åstadkoms inom anstalten av de revolterande fångarna.®' På nyåret 1854 ingav kommendanten Tellander ett memorial till Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, vari han föreslog, att bekännelsefångarna skulle överföras från straff- och arbetsfängelset till kronohäktet för att återupprätta ordningen i cellgångarna och till ett förekommande av kommunikation mellan de förvarade fångarna.®® Framställningen behandlades vid ett sammanträde den 13 november 1854, i närvaro av kommendanten å Långholmen, varvid han kunde meddela, att ordningen nu återupprättats, varför någon förflyttning av bekännelsefångarna icke längre var aktuell.®® Problemet rörande en effektiv isolering av bekännelsefångarna återkom år 1868, då fängelsedirektören på Långholmen i ett memorial i februari månad till Fångvårdsstyrelsen på förslag av fängelsepredikanten hemställde om att den ende kvarvarande bekännelsefången måtte förflyttas till Stockholms stads södra kronohäkte på Långholmen, då man icke hade något lämpligt förvaringsrumpå straff- och arbetsanstalten, enär fångarna såväl genom rörledningarna som genom de otäta celldörrarna obehindrat kunde meddela sig med varandra, och tystnaden dessutom understundom stördes av andra där intagna fångar.”® Fångvårdsstyrelsen biföll framStyr:s över . . . prot. o. reg. 5/11 1846, RA. Styr:s över . . . prot. o. reg. 3/12 1846, RA. ®’ Se häromG. Rudstedt, Långholmen, 1972, s. 129 ff. Styr:s över . . . prot. o. reg. 18/1 1854, 13/11 1854, RA. Styr:s över . . . prot. o. reg. 13/11 1854, RA. Fångvårdsstyrrs prot. o. reg. 17/2 1868, RA. 66 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=