130 uttryckligen föreskriver, att bekännelsefångarna, vilka, enligt vad Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket hade upplyst om, krävde »en starkare föda än andra sysslolösa fångar, och hittills jemwäl deraf warit i åtnjutande», skulle när de varit insatta på förvaring i över ett år utspisas enligt den första utspisningsstaten, dvs. de skulle få den kraftigaste kosten. Man var alltså mån om att dessa bekännelsefångar skulle hållas i god form, för att det icke skulle kunna sägas, att man torterade dem till bekännelse. Givetvis kommo de emellertid att lida av alla de sjukdomar, som vid denna tid voro vanliga i samhället i stort och i synnerhet i fängelserna, och dödligheten var hög. En konkret bild av bekännelsefångarnas hälsotillstånd finner man i den tidigare nämnda rapport angående bekännelsefångarna, som Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket på justitie-statsministerns anmodan avgav år 1841.®® Man finner i denna, att bekännelsefångarna liksom andra fångar drabbades av gikt, feber, vattusot, bröstfeber, diarré, gastrisk feber och lungsot. En i all sin knapphet livfull skildring av en bekännelsefånges hälsotillstånd finner man i ett kungl. brev av den 1 oktober 1851.®® Det säges där i anledning av insänd årsrapport ombekännelsefången Erik Nilsson, att han, som blivit insatt på Långholmen den 21 juli 1846, »ej kunnat förmås till bekännelse, men i öfrigt uppfört sig berömligt, och att, på sätt Läkaren uplyst, Erik Nilsson blifvit den 13. September 1850 för skörbjugg sjukskriven, men den 24 Oktober samma år friskskrifven; att Erik Nilsson den 14. Mars innevarande år sjuknat i gastrisk nervfeber, men blifvit den 22. påföljande April friskskrifven; att han sedermera varit frisk till i Augusti, då han angripits af skörbjugg, deraf han fortfarande vore lidande; och att denna sjukdom, ytterst allmän bland fångarne och serdeles envis bland cellfångarne, i anseende till brist på kroppsrörelse, väl sällan vore dödande, men undergräfde kroppskrafterna, disponerade till vattensot och andra sjukdomar samt recidiverade gerna, så att, oaktadt Erik Nilsson vore af stark kroppsbyggnad, ett långvarigt vistande i cell likväl komme att hafva ett menligt inflytande på hans helsa och lif». Att man vid mitten av 1800-talet i samband med diskussionen om cellfängelsets för- och nackdelar livligt intresserade sig för bekännelsefångarnas hälsotillstånd har redan påpekats liksom även den intensivare läkarkontroll, som infördes på 1850-talet. Det finns även andra vittnesbörd om att Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket hade sin uppmärksamhet riktad på bekännelsefångarnas hälsotillstånd. När sålunda år 1847 tre bekännelsefångar avlidit på Långholmen, anmodade styrelsen Bernadotteska fam-arkivet, Oscar I:s och drottning Josefinas arkiv. Handlingar rörande criminal- och fattigvårdslagstiftning, vol. 50. Kungl. brev 1/10 1851, Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=