127 månad 1858 gjordes sålunda inga framställningar om och beviljades sålunda icke heller några arbetstillstånd. Tvärtom avstyrkte Styrelsen vid flera tillfällen i samband med den årliga rapporteringen till Kungl. Maj:t att någon förändring av behandlingen skulle vidtagas i anledning av det kungl. brevet 1846, dvs. att vederbörande fånge skulle få tillstånd att arbeta. Anledningen till denna förändrade attityd gentemot bekännelsefångarna torde ha varit de tidigare omnämnda direktiven från Kungl. Maj:t till Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, som utfärdades under åren 1850—1851 och inneburo, att man skulle fortlöpande medelst läkarundersökningar kontrollera cellfångarnas hälsotillstånd för att utröna, omcellvistelsen medförde kroppslig eller själslig ohälsa.^^ Man införde med anledning av dessa direktiv, som tidigare påpekats, läkarundersökningar av cellfångarna minst en gång i veckan och utfärdade föreskrifter om att läkarintyg skulle medfölja de årliga rapporterna om bekännelsefångar till Styrelsen. Dessa nya direktiv angående fångarnas behandling tycks ha medfört, att man övergav det tidigare generella arbetstillståndsgivandet efter ett års förvaring och i stället avgjorde från fall till fall huruvida det kunde anses önskvärt att förse vederbörande fånge med arbete. Härvidlag tog man tydligen hänsyn dels till fångens uppförande och dels till hans hälsotillstånd. I en årsrapport till Kungl. Maj:t av den 29 mars 1853 angående bekännelsefången Jöns Persson, som suttit på bekännelse sedan ett år tillbaka, heter det sålunda, att alla försök att få honom att bekänna varit fruktlösa »hvarjemte Styrelsen med anledning af föreskriften i E. K. M’ Nåd. Bref den 5 Mars 1846 får i und**" anmäla, att Styrelsen i afseende på Jöns Persson mer än vanligt oböjliga sinne, för närvarande anser sig icke ega skäl att i und‘’“ hemställa om förändring, så widt Jöns Persson rörer, uti det genom K. Br. d. 16 Febr. 1826 föreskrifne sätt för bekännelsefångars behandling».Samtidigt med att Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket fattade beslutet rörande nämnda årsrapport, beslöt den att uppmana direktörerna vid straff- och arbetsfängelserna å Långholmen och Norrmalmatt i fortsättningen alltid bifoga läkarintyg till årsrapporterna rörande bekännelsefångarna. Styrelsen saknade nämligen dylikt intyg angående nämnde Jöns Persson. I en liknande årsrapport av den 16 januari 1854 rörande den 32-årige bekännelsefången Anders Sandberg, som suttit på bekännelse sedan ett år tillbaka, meddelas, att vederbörande fånge två gånger gjort sig förfallen till bestraffning, att man icke kunnat förmå honom till uppriktig bekännelse och att Styrelsen icke funnit Sandbergs förhållande ge anledning till ■** Se ovan kap. 3, s. 94. Se ovan kap. 3, s. 94. Styr:s över . . . prot. o. reg. 29/3 1853, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=