125 I vilken utsträckning utnyttjade man nu möjligheten att skaffa sysselsättning åt dessa fångar, och hur villig var Kungl. Maj:t att meddela ett dylikt tillstånd? Av de femton fångar, som sutto på bekännelse vid 1846 års utgång var det fyra, som beviljades tillstånd att få arbeta i cellen. Kungl. Maj:t biföll samtliga de framställningar om sysselsättning av bekännelsefångar, som Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket ingav. Härav framgår, att nämnda styrelse var mycket restriktiv i vad det gällde att låta dessa fångar få arbeta. I två fall avstyrkte styrelsen de framställningar därom, som inkommit från kommendanten i Malmö. I det ena fallet gällde det en bekännelsefånge, som var misstänkt för mord och »som nu i 11 år varit innesluten i cell utan sysselsättning, men icke kunnat förmås till bekännelse af det åtalade brottet, . . .».^‘* I det andra fallet var det fråga om en för rån och mord misstänkt och åtalad fånge, som suttit på bekännelse i sju år.^^ I båda fallen motiverade kommendanten i Malmö sin hemställan med att de borde förses med passande arbete i cellen »för att försöka om icke denna förändring kunde föranleda honom till någon eftertanke om sin vådliga belägenhet». Styrelsen motiverade sin avstyrkan med att den icke ansåg, att det med vederbörande fånges förvarande i fängelse åsyftade ändamålet befrämjades därigenom, att han bereddes »förströelse genom tillåtelsen att med arbete sig sysselsätta». Däremot föreslog Styrelsen i båda fallen, att fångarna skulle förflyttas från Malmö till Stockholm, då cellerna i Malmö voro olämpliga och nya dylika höllo på att inredas på Långholmen i Stockholm. Av dem, som tillätos arbeta i cellen, hade en suttit på bekännelse blott ett år på Långholmen.Han var anklagad för mordbrand men hade skött sig oklanderligt i fängelset och, ehuru det icke förelåg några särskilda omständigheter, varför han borde förses med arbete, vilka enligt det kungl. brevet av den 5 mars 1846 borde angivas i ansökningarna om arbetstillstånd, ville Styrelsen föreslå, att han skulle få arbeta, ty, säger man, man anser, »att bekännelsefångars afhållande från sysselsättning icke är till det afsedde ändamålet med deras insättning i serskildt rum ledande». Man följde alltså i detta fall samma linje somi framställningen till Kungl. Maj:t två år tidigare. Man kan då emellertid fråga sig varför samma styrelse avstyrkte de båda ansökningarna från kommendanten i Malmö. Kanske var orsaken den, att dessa fångar icke uppfört sig lika exemplariskt som denne på Långholmen. Av de övriga tre, som tillätos arbeta i cellerna under år 1846 hade två, Styr:s över . . . prot. o. reg. 27/4 1846, RA. Styr:s över . . . prot. o. reg. 11/5 1846, RA. Styr:s över . . . prot. o. reg. 23/7 1846, samt Kungl. brev 1/9 1846, RA. 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=