124 Krigskollegiet av detta kollegium fått besked ompå vilken fästning bekännaren kunde mottagas.^^ Att man på detta sätt fortsatte att döma dessa misstänkta personer till arbete på någon fästning, berodde helt säkert på att man icke hade någon praktisk möjlighet att förvara dem i enskilda fängelserum. Som ovan framhållis gjorde sig denna brist på enskilda fängelserum gällande under lång tid framåt på 1800-talet. Man bör emellertid observera, att det förekommer fall, där man tydligen höll dessa fångar sysslolösa på fästning, vilket väl får tydas som en tillämpning i praxis av direktiven i 1798 års kungl. brev.^^ Under 1800-talets andra årtionde blir det allt vanligare, att man uttryckligen föreskriver, att vederbörande, som är misstänkt och anklagad för att ha begått ett grovt brott, skall sättas på bekännelse och förvaras i enskilt rum. Av det tidigare här anförda memorialet, vilket justitiekansler E. J. Bergenschöld ingav år 1825, framgår emellertid, att ännu vid denna tid förekom det, att bekännelsefångar icke förvarades i enskilda fängelserum utan fingo umgås med andra fångar samt deltaga i arbetet vid fästningarna. Justitiekanslern önskade en ändring härutinnan för att denna förvaring skulle bli så effektiv som möjligt och leda fram till ånger och bekännelse. Resultatet av detta justitiekanslerns ingripande blev, som nämnts, det kungl. brevet 1826, vari påbjöds, att de på bekännelse insatta skulle hållas isolerade och lämnas alldeles sysslolösa. I tidigare kapitel har redogjorts för hur man i överensstämmelse med de av Kungl. Maj:t i samma brev framförda önskemålen sammanförde bekännelsefångarna till Malmö och Stockholm, där man då fick möjlighet att förvara dem i enskilda celler. Likaså har nämnts, hur Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket på 1830-talet beslöt, att dessa fångar skulle rastas utomhus minst en timme två gånger i veckan. Någon väsentlig förändring i behandlingen av bekännelsefångarna inträffade icke, förrän man 1846 fick möjlighet att i varje enskilt fall göra framställning till Kungl. Maj:t om tillstånd för vederbörande fånge att få sysselsättas med arbete, för att han icke skulle ta mental skada av cellvistelsen. Samma år fattades också beslutet om att sammanföra alla manliga bekännelsefångar till Långholmen i Stockholm. Härtill kan noteras, att enl. kungl. förordning av den 25 febr. 1799 skulle Krigskollegiet avgöra på vilken fästning arbetsfångarna skulle förvaras. Denna förordning modifierades dock genom en ny förordning 10 dec. 1800. Uppsala länsstyrelse, landskansliet: skrivelser från Kunglig Maj:t, Svea Hovrätt m.fl. DI 128—129, ULA. Ex. fånglista från Svartholm 1804, där det omnämnes en man »på bekännelse och utan arbete», JK:s arkiv, RA. I fånglistan från samma fästning 1805 upptages ytterligare en bekännelsefånge och anmärkes beträffande båda dessa fångar, att de sitta på bekännelse utan arbete. Även i fånglistor för 1806 anmärkes, att bekännelsefångarna, två vid årets början och en vid dess slut, äro insatta utan arbete. 33 Se ovan kap. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=