123 arbete lika med andra fångar, »enär Prästerskapet ej finner af nöden at med them hålla samtal, för at them til sanningens bekänelse förmå».“^ En månad senare behandlades samma mål åter igen i rådet men då i närvaro av kungen, Gustav III,-® Konungen ansåg sig härvid icke kunna ansluta sig till rådets tidigare beslut. Han »sade sig finna betänkeligt at vid sådan beskaffenhet af saken, som ofvanförmäld är, bifalla någondera af Herrar Riksens Rådh yttrade meningar, emedan förfarenheten stundom visat sådana händelser, der personer, hvilka kunna haft de största liknelser emot sig, at hafwa begått brott, likwäl med tiden funnits deruti aldeles oskyldige. I hwilket fall det skulle wara ömt, at ålägga de nu ifråga warande personer, ehwad liknelser ock emot dem kunna wara yppade, något arbete under fängelsetiden; Utan fant Kongl. Maj:t Sig hällre i Nåder benägen at låta bero wid Hofrns underdåniga hemställande, så at Ingrid och Fredrich Drake icke måge under fängelsetiden beswäras med något annat arbete än de själfwe godwilligt wilja sig åtaga och förrätta. HwaromSwar afgår». Av detta senare rådsprotokoll framgår dels, att Gustav III, som året förut avskaffat tortyren, intog en kritisk hållning i fråga om institutet insättande på bekännelse och dels att han uppfattade det arbete, som ålades bekännelsefångarna som ett straff. Då man icke kunde vara övertygad omderas skuld, skulle man icke heller tvinga dem att arbeta. Ett liknande exempel finner man i rådsprotokollet den 24 augusti 1784. Kungl. Maj:t beslutade enligt nämnda protokoll i överensstämmelse med det av riksrådet, greve Creutz, framförda förslaget, att två för mordbrand misstänka och anklagade personer skulle sättas på bekännelse på Carlstens respektive Sveaborgs fästning utan arbete.-^ Som tidigare här har påpekats, var det först i slutet av 1700-talet, som de nya idéerna rörande fångvården och fängelsernas utformning fördes fram i Sverige,®® och 1798 utfärdades det kungl. brevet med detaljerade bestämmelser om hur fångarna skulle behandlas, varvid föreskrevs, att bekännelsefångarna, så vitt sig göra lät, skulle hållas i särskilda rum, för att prästerskapet skulle kunna påverka dem så effektivt som möjligt. Någon total förändring synes 1798 års föreskrifter rörande bekännelsefångarnas behandling icke medfört, ty man fortsätter även efter detta brevs utfärdande att döma dylika för grova brott misstänkta och anklagade personer till arbete på fästning. Ibland utsättes fästningens namn i domen men oftast tycks man i samband med anmälan om domen hos ” Rådsprotokoll 30/3 1773, del I, s. 1110, RA. 28 Rådsprotokoll 30/4 1773, del I, s. 1547, RA. Kungl. Majas Justitierevisions protocoller för 1784, Senare delen, pag. 454, prot. 24/8 1784, RA. 8® Se ovan kap. 2, s. 41 ff. 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=