122 Det kan i detta sammanhang nämnas, att i de kyrkböcker, som fördes av respektive fängelsepräst antecknades fångarnas »förståndsgåvor», varvid man graderade dem enligt följande: gott, försvarligt och klent. Till årsrapporterna skulle enligt föreskrift från Styrelsen 1853 fogas även ett läkarintyg utvisande fångens hälsotillstånd.-^ I detta sammanhang bör även nämnas, att Kungl. Maj:t år 1839 utfärdade föreskrifter omhur fångförteckningar skulle upprättas på varje fånganstalt och hur rapporteringen skulle äga rum.^^ Dessa föreskrifter upptaga även regler för förteckningen av bekännelsefångarna. Vad man förvånas över, när man läser, vilka uppgifter dessa förteckningar skola innehålla, är, att det icke skulle antecknas något om vederbörande yrke eller sociala status. Slutligen kan noteras, att denna rapportering rörande bekännelsefångarna som regel synes ha fungerat klanderfritt, även om det vid vissa tillfällen förekom, att någon föreståndare misskötte den.^ Behandlingen av bekännelsefångarna 1700-talsmaterialet rörande bekännelsefångarna vittnar om att man under detta århundrade som regel dömde dessa fångar till arbete på någon fästning eller i Karlskrona ankarsmedja. Debatten om cellfängelsernas föroch nackdelar hade ännu icke påverkat behandlingspraxis i fråga om bekännelsefångarna. Ett par vittnesbörd av stort intresse såväl i fråga om behandlingen av bekännelsefångarna somi fråga omGustav III:s inställning till detta institut finner man emellertid i ett par rådsprotokoll från år 1773 och år 1784. Det synes framgå av dessa protokoll, att man åtminstone understundom har begränsat bekännelsefångarnas arbetsbörda i jämförelse med övriga fästningsfångars för att prästerskapet skulle få tillfälle att påverka dem. I rådsprotokollet av den 30 mars 1773, som bland annat upptar rådets handläggning av Göta hovrätts skrivelse angående änkan Ingrid Christiansdotter Drake och hennes son Fredrich Drake, vilka anklagats för mord, frivilligt bekänt men därefter återtagit bekännelsen, kan man nämligen läsa, att fem av rådets åtta närvarande ledamöter ansågo, att de anklagade i överensstämmelse med hovrättens förslag, skulle sättas på bekännelse. Rådet beslöt vidare, att modern skulle förvaras på tukthuset i Stockholm och Fredrich på Nya Elfsborgs fästning och att de skulle hållas till Styr:s över . . . prot. o. reg. 29/3 1853, RA. 25 SFS 1839: 30. Ex. Justitieprotokoll 26/8 1818, där det påtalas, att kommendanten i Karlskrona icke skickat rapporter rörande en bekännelsefånge under hela nio år. Orsaken uppgavs vara ålder och sjukdom, RA. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=