118 koll över förhöret fogas till Styrelsens rapport och insändas till den hoveller överrätt, som i målet dömt, därest icke Kungl, Maj:t, för något särskilt fall annorlunda förordat. Av Styrelsens över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket diarium framgår, att man redan före 1830 avgivit rapport till respektive hovrätt om bekännelsefångarnas bekännelser. Från hovrätten återförvisades sedan målet för ny rannsakning till den underrätt, som först handlagt detsamma. Det framgår av det bevarade arkivmaterialet rörande de s.k. bekännelsefångarna, att bekännelsen oftast först avlades inför fängelseprästen och då var att betrakta som en bekännelse under biktens insegel. Om fängelseprästen då kunde förmå fången att bekänna sin skuld även inför rätta, tillkallade han som regel först fängelseföreståndaren, i vilkens närvaro bekännelsen upprepades, varefter vederbörande fånge överfördes till närmaste domstol för bekännelse inför rätta. Vid frigivningen av bekännelsefångar, vilka man icke hade förmått bekänna de brott, för vilka de voro misstänkta och anklagade, förklarade Kungl. Maj:t som regel, att han i nåder funnit, att vederbörande fånge icke längre skulle kvarhållas i fängsligt förvar. Någon gång var frigivningen föranledd av tidigare ingiven nådesansökan men oftast var den föranledd av att man trots långvarig förvaring icke hade förmått vederbörande att bekänna, varför det var meningslöst med fortsatt kvarhållande. Som regel förklarade Kungl. Maj:t, att fången i fråga skulle försättas på fri fot, men det förekomockså, att Kungl. Maj :t uttryckligen föreskrev, att tidigare utslag, varigenom målet mot den namngivne fången blivit överlämnat till framtiden skulle lända till efterrättelse, dvs. vederbörande fånge försättes på fri fot, men målet mot honom kunde tagas upp när som helst.'* I ett par fall gav Kungl. Maj:t befallning om att målet skulle ånyo prövas av vederbörande hovrätt.® Rapporteringcyi av bekännelsefångarna I samband med Kungl. Maj:ts beslut om insättande på bekännelse av en för grovt brott misstänkt och anklagad person, utfärdade Kungl. Maj:t även föreskrifter om att kommendanterna och föreståndarna vid respektive fästning, fängelse och spinnhus skulle regelbundet avgiva rapport om hur den på bekännelse insatte hade uppfört sig och vad man lyckats uträtta med honom. Frekvensen av denna rapportering varierar under 1700-talets senare del. Det finns exempel på föreskrifter om rapportering till respektive hovrätt Kungl. brev 4/2 1833, Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA. ® Kungl. brev 10/1 1835 och 1/8 1859, Styr:s ö.f.o.a. arkiv, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=