Ill tutet ifråga skulle kunna komma att missbrukas, om det bleve oroliga politiska förhållanden i landet, som komme medborgarna att bekämpa varandra. Vidare påpekade han i hur hög grad termen »grovt brott» är ett svävande, obestämt begrepp. Till denna kategori skulle även politiska brott kunna komma att hänföras. Naumann förordade så på det varmaste, att man skulle upphäva bestämmelserna om denna bekännelsetortyr i den svenska lagstiftningen. Däremot kunde han väl tänka sig någon form av polisuppsikt över svårt misstänkta brottslingar i likhet med förhållandena i vissa andra länder. Det torde icke vara någon tillfällighet, att Naumann återigen påminde om att institutet »insättande på bekännelse» aldrig avskaffats men att så borde ske, ty samma år, 1884, avgav Nya lagberedningen sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Såväl Nya lagberedningen som Förstärkta lagberedningen, vilken fick i uppdrag att granska och överarbeta Nya lagberedningens betänkande, förordade den fria bevisprövningen så till vida, att domaren vid värderingen av bevis icke skulle vara bunden av legala regler.^® Samma hållning intog Nya lagberedningen för övrigt även i sitt förslag till lag angående bevisning inför rätta 1889.^' I betänkandet 1884 påpekade Nya lagberedningen också, att man i praxis övergått till indiciebevisning vid domstolarna.^® Om institutet »insättande på bekännelse» yttrade man sig däremot icke. Man ansåg tydligen, att detta institut icke längre var aktuellt i och med att man i praxis övergått till fri bevisprövning samt sedan man upphävt bestämmelserna om användandet av svårare fängelse. Vid Högsta domstolens remissbehandling av förslaget till lag angående bevisning inför rätta avgav emellertid justitierådet Lilienberg följande yttrande: »Bland bestämmelser, som genom denna lag skulle upphäfvas, anser jag äfven böra upptagas det ännu qvarstående stadgandet i 4 mom. af Kongl. brefvet den 22 Mars 1803 angående anklagades insättande i straffanstalt för att förmås till bekännelse. Oaktadt stadgandet i 17 kap. 37 § Rättegångsbalken om användande af svårare fängelse ’för att få sanningen i ljuset’ upphäfdes genom förordningen den 12 september 1868, afslog dock Riksdagen samma år väckt motion om afskaffandet af förstnämnda stadgande, som således får antagas fortfarande vara gällande, edgång, samt om Konungens rätt att gifva nåd, när sådana tvångsmedel äro ådömda. Naumann, Tidskrift . . ., årg. 21, 1884, s. 257—268. Nya lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, III, Om rättegångsordningen i brottmål, s. 13, 155, 240. Förstärkta lagberedningens betänkande angående hufvudgrunderna för en ny rättegångsordning, 1887, s. 96. Nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför rätta ävensom till andra dermed sammanhängande författningar, 1890, s. 40. — Däremot var man i förslaget 1889 icke villig att införa fri bevisföring, s. 41 ff., 57 ff. 28 S. 240.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=