110 Några år efter det att man beslutat, att bestämmelserna om »svårare fängelse» skulle utgå ur RB 17: 37, nämligen år 1871, accepterade Högsta domstolen indiciebevisning t.o.m. i ett mål, där en person stod anklagad för mord.-- Högsta domstolen var emellertid icke enig i sin dom. Justitierådet Chr. Naumann ansåg, att målet borde lämnas till framtiden, då saken kunde varda uppenbar, dvs. att man skulle döma strikt efter lagens föreskrifter och tillämpa den legala bevisprövningen. Man bör dock lägga märke till att Högsta domstolen icke dömde vederbörande till döden, vilket man skulle ha väntat i ett dylikt fall, utan till livstids straffarbete, vilket får uppfattas som ett tecken på att Högsta domstolen trots allt icke jämställde indiciebevisning med fullt bevis enligt den legala bevisteorien, dvs. eget erkännande eller två samstämmiga vittnens utsago.-^ Först 1910 dömde Högsta domstolen en person, J. O. Ander, anklagad för rånmord, till döden på grund av enbart indiciebevisning. Det var för övrigt sista gången dödsstraffet tillämpades i Sverige.-"* Högsta domstolens utslag 1871 brukar emellertid betecknas som en avgörande vändpunkt, då det gällde övergången från legal till fri bevisprövning i svensk rättspraxis, och det är helt naturligt, att denna vändpunkt inträffar ungefär samtidigt med att institutet »insättande på bekännelse» avskaffas i praxis — man släppte ju den siste bekännelsefången två år tidigare. I och med att man ansåg sig kunna avkunna fällande domar även i svåra brottmål behövde man icke längre tillgripa varken »svårare fängelse» eller »insättande på bekännelse» för att frampressa en bekännelse Utvecklingen av institutet »insättande på bekännelse» från och med 1800-talets senare del till och med tillkomsten av RB 1942 samt avskaffandet i lag av institutet absolutio ab instantia Som redan omtalats, upphävdes icke det kungl. brevet från år 1803 samtidigt som man beslöt, att bestämmelserna om användande av svårare fängelse skulle upphävas. Detta föranledde justitierådet Naumann att år 1884 åter taga upp ämnet till behandling i sin Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning.^^ Han uttalade härvid farhågor för att instikan noteras, att Högsta domstolen redan 1834 godtog ett vittne samt indicier som fullgod bevisning i ett mål rörande dråp. Se härom Schmidt, Jur. Arkif, VII, s. 78 ff.; Kreiiger, Försök . . ., s. 242 ff.; Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 261. Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. af Chr. Naumann, årg. 8, 1871, s. 636 ff.; Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 261 f.; Wallén, Sv. straffrättshist., 2, s. 15. ** Wallén, Sv. straffrättshist., 2, s. 16. NJA I, 1910, B 499; Wallén, Sv. straffrättshist., 2, s. 16; Hemming-Sjöberg, Några ord, s. 262 f. Chr. Naumann, Om tvångsmedel för att åstadkomma bekännelse, vittnesmål eller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=