109 ningen av den legala bevisteorien. Det är då naturligt, att såväl användandet av tortyren som av institutet »insättande på bekännelse» skulle bli utsatt för kritik och att det höjdes röster för avskaffandet av såväl tortyr som insättande på bekännelse, när kritiken av användandet av den legala bevisteorien växte sig allt starkare. Som framgått av föregående kapitel hade lagkommittéen i sitt förslag till ny kriminallag 1832 och 1839, liksomsenare även lagberedningen i sitt förslag till rättegångsbalk 1849 framfört en hård och skarpsinnig kritik av den legala bevisteorien och föreslagit, att man i stället skulle börja använda fri bevisprövning, där även indicier kunde tillmätas full och bindande bevisverkan.^^ Kritiska röster beträffande tillämpningen av den legala bevisteorien hade också gjort sig hörda i riksdagsdebatten i samband med diskussionerna ombehållandet eller avskaffandet av »svårare fängelse» och »insättandet på bekännelse». Som stöd för sin kritik hade man vid flera tillfällen hänvisat till bland annat utländska förebilder. I samtida doktrin hade man likaledes redogjort för övergången till indiciebevisning och fri bevisprövning i utlandet samt i samband därmed uttalat rekommendationer för införandet av en likartad fri bevisprövning även i Sverige. Således tog Uppsala-juristen, sedermera professorn i juridik, J. C. Lindblad upp ämnet i sitt arbete: »Läran om bevisning inför rätta enligt Sveriges lag . . .», vilket utkom år 1842.^® I Lund framfördes de nya idéerna av bland annat J. K. Kreiiger i hans arbete: »Om indirect bevisning», vilket trycktes år 1861.^® I praxis började domstolarna tydligen under påverkan av de nya idéerna på processrättens område vid mitten av 1800-talet att i strid med bestämmelserna i gällande rättegångsbalk avkunna fällande domar i brottmål på enbart indiciebevisning.-® Till en början gällde det framför allt lindriga stöldmål. Det märkliga är emellertid att Högsta domstolen konfirmerade denna av underrätterna införda praxis i ett fall rörande misshandel 1857 och i tre fall, varav två rörande stöld och ett rörande myntförfalskning 1858, vilket utan tvekan var av utomordentligt stor betydelse, då härigenom skapades prejudikat. Dessa domar publicerades så i det ovannämnda Carl Schmidts Juridiskt Arkif.-^ Kap. 3, s. 55 ff., 60 f. S. 5—39, 264 f. S. 115—130. — Se även J. Kreiiger, Hvad förstås med sakkunnige och huruvida är domaren bunden af sakkunniges utlåtanden, 1867; Samme förf.. Hvad behöfver icke inför svensk domstol bevisas, 1867; Samme förf., Granskning af den moderna läran om domarens rätt att pröfva bevisningen, 1867; Samme förf.. Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten, 1871, s. 225 ff. ^ P.-E. Wallén, Svensk straffrättshistoria, del 2, 1973, s. 15; A. Hemming-Sjöberg, Några ord om Indiciebeviset i 1800-talets rättspraxis, 1931; Kreiiger, Försök . .., s. 242 ff. 21 Schmidt, Juridiskt Arkif, XXXI, 1858, s. 527 ff., XXXII, 1859, s. 36 ff. Härtill
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=